Ett halvår sedan du var min vän, sex månaders lidande sedan vi följdes åt hem, ett halvår sedan jag fann en tröst, utöver den du kunde ge.

Tråkigt att den trösten försvann, kärlekens låga som stadigt brann, slocknade strax efter att vi hade bråkat, och när jag behövde er båda som allra mest.

Ett halvår sedan lämnade hjärtat mig, trött på min hårda kropp, precis som spetälskesjuka tappar kroppsdelar, tappar jag känslor och vänner.

Du brukade skratta åt mina skämt som ingen gillade, du kunde lyssna på mina problem som jag inte orkade bära, du brukade le åt mig när jag gjorde bort mig, men du var aldrig taskig.

Tre månader sedan försvann en till. Varför kan ingen av oss svara på, och vänner trodde vi att vi var båda två. Men på din födelsedag hade du en fest. Och fast vi varit bästa vänner bjöd du inte mig. Visste inte om att du ens hade en.

Tre veckor sedan var festen. Jag brydde mig och bryr mig om att det går bra för dig och så. Men vart tog vännen jag trodde jag hade vägen?

Tre dagar sedan kom jag på mig själv, jag tappade ännu en känsla. Precis som den spetälske kan tappa en arm, tappade jag ilskan.

Idag sitter jag här med några få känslor kvar, oförmögen att känna glädje, kärlek, lycka, samtidigt som ångest, sorg och oro styr mitt liv.

Vart tog allt det där som bara vi hade vägen?

Vart tog mitt liv och era liv vägen?

Varför är jag plötsligt god vän med dem vi brukade driva med?

Och varför lämnade ni mig och gick er väg?

Jag saknar er.