Det går upp och ner, ibland går det så fort så man inte ser.
Känns mest som att vagnen har stannat på en topp nu.

Det kanske låter bra, men den har stannat på toppen och där sitter den fast. Det finns ingen stege eller annat sätt att ta sig ner, det bara svajar där uppe.
Känner mig fastklämd, säkerhetsanordningen håller mig fast och jag känner mig ihoptryckt.

Jag är rädd, jag vet att om jag ramlar ner då kommer jag landa med en sån stor kraft, att jag inte kommer ha ett ända helt ben i hela kroppen.
Min ryggrad, nacke och ben kommer vara brutna och någon kommer att säga till mig;
\"Du klarar det här, du har mött större motgångar förr. Sluta tycka synd om dig själv, res dig upp och gå nu.\"

Jag kommer ligga kvar och känna livets låga slocka, långsamt och stilla.
Folk kommer att trampa på mig och jag kommer desperat att försöka fånga alla som går förbi.
Men till vilken hjälp då? Till vilken tröst?

Jag sitter här på den svajande toppen och väntar på att teknikerna ska starta berg-och-dal-banan. Jag orkar inte mer, jag vill kliva av vagnen på den perrong där det startade. Jag vill gå ut på nöjesfältet och leva.

Jag vill känna knistan, jag vill känna värmen, jag vill se lyckan med mina egna ögon.
Jag vill inte bara ha den förklarad för mig, jag vill inte höra den.
Jag vill ha den ren och ärlig framför mig så att jag kan känna på den, smaka på den.

Jag vill inte bli slagen igen. Jag är redan utslagen. Blir det någon mer rond?