Jag tror jag stannar, det är för långt till norr.
Från station till station, ockuperar tillvaron här
Slåss med bergen, de måste vara jättar
Epressokoppen  darrande invid mig, spektaklulärt
Ett orakel med mina böcker, no sleep
Förgiftad av träden, av myter, av romantik

Mjuk som snö men varm inuti
Jag drömmer att jag andas och vaknar blå i ansiktet
Hyperventilerar i mörkret, tänderna gnisslar
Känner henne bredvid mig, inser att jag är man igen
När öppnar Apoteket?

Dagarna görs kortare, spottar friden i ansiktet
Rastlös när inte intellektet får näring
Era kyssar föder mig, ni kvinnor vet vad ni gör
Jag och alla andra män jagar bara runt i cirklar
Kommer åter bara yrrare och yrrare

En förändring eller två, för att förstå gårdagen
Tändstickor för att förgöra framtiden
Hör min fruktan stappla vidare
På väg hem, någonstans mellan Östersund och Halmstad
Banditer längs vägen, dom kan aldrig ta våra sånger ifrån mig
Jag satt i ett kök med Gin&tonic lyssnade på Dylan
Det var dagen då det var bal på slottet

Hållplatserna far förbi
Ännu finns viloplatser för spöken
Ingen verkar vara kvar
Ge mig en dag fylld av ärliga ord
Mina skor blankslitna men går sin väg
Jag skyller allt bara på mig