Det kryper i henne. Hon är jagad. Det sitter ett

djur på hennes rygg som gräver sig in med

sylvassa klor i bröstkorgen. Det suger på

ryggmärgen, river i nacken och drar i håret. Hon

klarar inte rivandet, hon måste bort. Paniken

växer. Hon tar sats, tänker på något annat och

kutar iväg. Djuret tappar taget, famlar efter

hennes hår men lyckas inte få grepp. Hon

springer och springer, mot ljuset och lyckan.

Från det mörka, från det som gör ont, det hon

redan har tappat. Uppför backen, lungorna gör

ont av den friska luften, sista stegen nu och

hon är fri. Hon stannar, flåsar. Med klar blick

ser hon tillbaka på sträckan hon sprungit och

ler. Hon klarade det. Hon är stark. Hon är fri.



Men hon är trött nu. Det tar på krafterna att

göra sig fri från sig själv. Ögonlocken

fladdrar, rörelserna är slöa. Hennes fingrar är

svullna och ömma, hon orkar knappt stå upp

längre. Då. Då hugger djuret henne i ryggen

igen. River tag, biter sig fast, små sylvassa

tänder och klor som inte tänker släppa den här

gången. Hon försöker kämpa sig loss, tänka på

något annat, men monstret är fast besluten den

här gången. Hon orkar inte kämpa mer.



Det övermannar henne. Den går inte att

kontrollera. Hon blir smärtsamt medveten om att

hon har revben när elektriska stötar går genom

benmärgen. Hennes rygg kröks och bågnar och

munnen skriker utan att det märks. Hon är inte

längre människa, hon är knappt en levande

varelse. Hon är ben och elektricitet i en

instabil allians. Det spränger i henne, hon

vrålar ut explosionerna. Till slut finns det

inget motstånd kvar i henne, benhögen är

genomkörd. En liten darrande hög blir kvar, utan

röst och utan glöd.



Efteråt går hon genom spillrorna och kan inte

känna något mer. En nackkudde av luddigt mörker

har vuxit fram på hennes backhuvud och fungerar

som skygglappar. Bitterheten moler i hjärnan på

henne. Hon önskar hon kunde explodera i bitar

igen, spränga bort spänningen, slippa detta

gnagande. Men det är över nu. Det som är kvar är

något som måste gå över av sig själv. Men hon är

tveksam om det kommer gå över. Hon är tveksam om

hon kan låta det gå över. Den bittra, skavande

känslan är trots allt det enda hon har kvar, det

enda minne som finns.