-Livet liksom bara lullar på, sa hon när vi satt på billighetshaket på Vasagatan (det sista innan turistfällorna börjar) och tog ett par bärs.

Jag tänkte att det är ungefär samma lika här. Jag väntar på att barnen skall flytta hemifrån och du på att din pappa skall dö! Sedan skall livet liksom ta sin början. Du väntar på döden och jag väntar på livet tänkte jag i ett alkoholrusigt filosofiskt anfall. 

Pengarna är slut innan de kommit och inget plus men ständigt minus, kunde vi lite skumögt konstatera. Är det därför livet känns som en snara med en stor fet sten i gnejsgranit runt halsen?

-Men ok, ponera att du vinner 52 miljoner imorgon, vad skulle du göra då? Skulle du säga upp dig från jobbet och bara ligga hemma i soffan och käka praliner och pilla navelludd, frågade jag i ett försök att liva upp våra melankoliska hängande huvuden.

-Njae, det skulle jag nog inte, sa hon eftertänksamt, då skulle man nog bli en folkskygg sate som knappt gick utanför dörren. Kanske köpa en större lägenhet och resa mer såklart! Men annars är det väl rätt bra som det är, sa hon och tog ett par klunkar till av ölet. (som man undrar om det verkligen är en stöl eller möjligen bara en möl....typ).

-Är det allt, frågade jag och insåg återigen att vi kanske är rätt lika ändå trots allt. 

-I stort sett, sa hon och flackade lite med blicken när en plötslig insikt liksom skramlade ner i ett litet myntinkast nånstans därinne. Kanske skulle den stora skillnaden vara att vi skulle sitta och ta ett par bärs lite längre ner på gatan bara för att vi skulle ha råd, liksom bara därför att.

-Fast vi skulle fortfarande ta ett par bärs och snacka lite skit, inte så mycket mer med det.

-Nää, inte mer med det, sa hon och lät de sista klunkarna glida genom strupen.

-En till?