Det är ju meningslöst att gråta
över dom misstag som man
som enkel jordevarelse
i livet gjort,

ändå gör man det när man inser
sanningen som man inte såg
eller ville frisera om,

men jag är jag till slut jag lärde
att försonas med allt som man
gjorde som man skulle ha önskat
vore ogjort,

för allt du gör är din väv
med dina färger ditt jag,
du sover ju din natt men
lever din dag,

och alltså finnes trösten
där förspillda tårar fyller
djupet över allt du gjort

som ändå är bara du, som
i änden inser att av det du
lärde vill du inte ändra

för att få det gjorda ogjort.....