Året var 2002 när jag, min son och sonhustru besökte min sonhustrus föräldrar i Calimesa i Kalifornien, sydost om Los Angeles.

Vi skulle fira jul där och vi fick låna en bil för att kunna köra till Yuma i Arizona där vi hade bott som familj på -80 talet.

Det låg lite nostalgikänslor i luften som det alltid gör när man närmar sig trakter med många kära minnen.

Varje gång jag kommer till USA så brukar jag förnya mitt förråd av underkläder och jeans på Factory 2U och varukedjan ROSS sedan förväntar jag mig att kläderna håller ända till nästa besök. Blombroderade jeans hör till mina favoriter som jag brukar gå med tills de spricker. Ingen annanstans finner jag det just jag vill ha mer än här.

Under bilresans gång ser jag plötsligt något röra sig i utkanten av fälten som vi passerar. Jag frågar glatt och frimodigt om det är flamingos varvid min son och sonhustru viker sig dubbla av skratt och måste köra av vägen till en bilparkering för att pausa.

Nu hör det till saken att det var hög tid för mig att byta till starkare glasögon. Jag brukar passa på att göra det i Mexiko, när jag besöker Kalifornien då det är ganska nära dit. Det är makalöst billigt att göra det där liksom att gå till tandläkaren.

Med andra ord så hade jag vid detta tillfälle nedsatt syn. Sanningen var nämligen den att det inte var flamingos utan gästarbetande mexikanare som nedåtböjda skördade isbergssallad på fälten. Jag började skratta själv eftersom skratt smittar av sig. Jag såg det komiska i situationen. Sedan var det helt kört att sluta skratta.

När sedan kvällen kom så bodde vi hos en släkting till min sonhustru som var bosatt vid en daddelplantering utanför Yuma och där kunde man höra ylande ökenhundar.

Den dalande solnedgången som visar sig i sin magiska färgprakt finns bara i Arizona. Jag skrattade mig till sömns sent omsider. Släktingarna hade bjudit oss på grillad Alaskafisk som de fångat själva och transporterat i flygplanets frysboxar. Lite längre fram på denna resa nalkas vi Yumatrakten i Arizona där så många västernfilmer spelats in.

Vi kör förbi de typiska sanddynorna där massor av människor campar i husbilar eller husvagnar för att åka de populära fyrahjuliga motorcyklarna i sanden.

När min son gick i en privat friskola utanför Yuma på -80 talet kastade han ett litet pappersflygplan till en tjej där han föreslog att de skulle åka till sanddynorna efter skolan. När detta hände så blev jag och min man kallade till rektorn för att närvara när vår son fick aga med ett slagträ för hans lilla oskyldiga hyss i skolan. Inga hårda slag visserligen men ändå så typiskt USA. I Public School där våra övriga barn gick var det bättre på så vis att föräldrarna fick underteckna ett papper om man tillät aga eller ej. Detta var tur för oss när en av våra döttrar ritade fula gubbar som räckte ut tungan åt läraren i sina skolböcker...

Ja, minnena rinner till och det är kul då de är ljusa, lyckliga och glada. Nog är det så att vi oftare än vi gör borde söka tillfällena till glädje och skratt? Jag tror det är bästa vägen till mycket gott för både ande, själ och kropp och framför allt en källa till kreativitet för musiker poeter och andra konstutövare.

MVH
Bibbi