Är man dum medvetet?

Eller spelar man dum för att andra inte ska märka den verkliga gärningen?

Är dumhet ett skydd mot kritik?

ett slags lås & bom mot hård sanning

smärtar det mer att vara intelligent?

Eller är vi så dumma att vi lider för ett långt slut
vid sidan av ett komplikationslöst adjö?

Tar intelligensen slut på allt vilt och fantasirikt

Är smarthet något som endast vuxna förstår sig på

och därför kallas man klok när man är ung och biter på livets första citron

och inser att livet är bittert

Är det då man lärt sig vuxenlivet
eller?

Glömmer man kärlek också när man är vuxen

och är det förståndigt att inte falla handlöst i förälskelse

Är kärlek barnsligt?