Han ser ut över bordet, speglarnas tomma formationer. Helt ur funktion reflekterar de inget, varken honom själv eller de två andra, som viljelöst bara tycks hänga i luften, för pigga för att sitta, för trötta för att stå. Deras poser är slappa, nästan genomskinliga i det kalla morgonljuset och medan ventilatio-nssystemet surrande sprutar ut luft färgad av odefinierbara lukter, fylls rummet, i brist på samtal, av ljud från själva byggnaden. Vattenrörens kluckande driver ut genom väggarna i ett slags call and response med det stumma bullret från någon som diskar i lägenheten bredvid; taket pulserar av ett dovt dunkande från fötter som färdas fram och tillbaka. Och då och då bildar de olika ljuden stereofoniska rytmer, som tonsätts av vindens vinande, när den sliter i de stängda fönsterrutorna.
Annars är det nästan helt stilla därinne, i alla fall på ytan. Men det något ligger något annat i luften, en spänning som vrider sig, svepande runt cigarettröken som i lager och schackt böjs hit och dit, skulpteras om i snirkliga fomer. Ännu ett djupt bloss, kvinnans väsande andetag när hon andas ut cirklar och ojämna virvlar, moln i fördärvad geometri. Han betraktar hennes matt rosa läppar, målade i en särskild nyans som på något vis framhäver de tre följeslagarnas gemensam-ma längtan, och hennes ögon möter nu hans:
”Kanske dags att lägga sig, va?”
Rösten hackar, delas upp i fragment, dissonanta tonskalor, hon harklar sig.
”Du ska väl röka klart först?”
Den andra mannen, som längre suttit tyst än de andra, talar långsamt, och medan läpparna och tungan arbetar, blir hans blick skarpare, den drömmande matthet som fortfarande täcker dem tunnas ut, men kvinnan ser inte ens åt hans håll. Hennes blick stannar kvar vid den förstes och med en nick ger denne henne sitt godkännande:
”Det där beror inte på att du röker, liten”, han ler, ”Du är bara förkyld.”
Hon vänder ögonen bortåt, ansiktet slätas ut till en enda enkel form och med läpparna slutna kring den filterlösa änden drar hon ännu ett bloss. Hennes suck klingar mekaniskt mot rummets gräddvita väggar.
Lite senare ligger kvinnan till sängs bredvid mannen hon nyss ignorerat, och insvepta i täcket förenas deras former i en svullen anatomi, tyget och dunet dämpar alla rörelser tills de flyter, en helt ljudlös enhet.
”Doktorn verkar ha blivit lite övermodig på senaste”, mansrösten mumlar, ”får nog tagga ner lite, han borde vara mer lyhörd gentemot sina kollegor.”
”Äh, låt honom bestämma själv, han vet säkert bäst”, hon drar ett bloss på en nytänd cigarett, ”Dessutom var han ju den förste att upptäcka de dubbla slagen.”

Hanna står med blicken i fjärran bredvid diskbänken, där tekokaren mullrar ett soundtrack till det dystert dimmiga landskapet som bereder sig ut utanför fönstret, medan avbilden tuggar på en macka, sittandes vid köksbordet. I rummet hänger sömnen kvar, bleker luften i vinterns nyans, hon suckar och häller upp vattnet i sin kopp.
Finns det något värre än mornar som denna? I bakgrunden frasar en gammal melodi på den brusande radion och någo-nstans bakom dem, kanske i vardagsrummet, ljublar man. Utan att de båda vet om det, är det bara nio dagar kvar nu, nej, åtta. För Hannas säkert bara tre.
När hon lagt i en tepåse i det ångande vattnet slår hon sig ned på stolen vid andra sidan köksbordet, mittemot avbilden. Med teskeden rör hon försiktigt om, hon vill inte väcka Mick som fortfarande sover i rummet bredvid.
”Har du talat med honom?”
Avbildens ögon avslöjar inget, man kan inte ens se om den är lamm eller lejon.
”Jag har ju inte fått något svar än.”
Den ler kallt, lägger upp händerna på bordet.
”Du borde inte försöka dölja det, liten. Det är inte likt dig att hålla på så här. Vad är det frågan om egentligen?”
Utanför fönstret rusar vinden förbi, hennes ögon flackar, läpparna arbetar förbrilt, men tankarna hamnar i oordning och hon öppnar munnen förhastat:
”Jag vill ju inte… du vet att det har gått fel de senaste fyra gångerna och… jag menar, varför skulle det inte göra det den här gången också?”
Avbilden fortsätter flina.
”Vad tror du skulle ha hänt om jag hade tänkt så? Det funkade inte första gången för mig heller, liten. Du måste ta dig samman. Ta det inte så allvarligt.”
”Det här är inget skämt. Jag har förlorat fyra barn det senaste året och… och…”
Hon avbryter sig och ser sig om i förvirring, böjer sig ned för att plocka fram en cigarett, men avbilden lägger sin hand över hennes.
”Hanna… om du ser på mig och säger att du är halvt från vettet på grund av att du förlorat din… tja… som du säkert förstår är det lite… lite olustigt, tycker jag.”
Hanna rycker till, drar sin hand ur avbildens grepp och ser ned i bordet. Hon säger inget och hon vill inte, inte.
”Okej, jag kan väl förstå att det gör dig orolig, men det finns gott om bekymmer här i världen. Glöm det här för tillfället och låt inget tynga dig nu.”
”Jag kan inte. Det går bara inte. Ända sedan jag fick reda på att jag är… ja, jag vet ju fortfarande inte, men ända sen… sen dess har det hänt saker som… du vet…”, rösten darrar för mycket, hon suckar, rör runt med skeden i téet som hon ännu inte har smakat på, ”fruktansvärda saker.”

Parasiten:
tre sår av flera tusen, i ordning 1 – 2, 2 – 3, 3
B står vid ytterdörren, hans barnsliga händer klädda i för små plasthandskar, ett hippt leende i ansiktet som ser avslappnat men inte för avslappnat ut, knackar, plingar på ringklockan medan han torkar av sina leriga skor på dörrmattan. Han är redo.
T öppnar, och han kan se C stå i hallen bakom henne.
”Stod du bara och väntade på att någon skulle ringa på eller?”
T suckar, lutar sig åt sidan, släpper in doktorn.
”B är inte här”, säger C och skrattar torrt utan att se på honom.
B svarar inte, utan går bara förbi de båda, slår sig ned i soffan, precis utom synhåll från ytterdörren.
T plockar upp en cigarett och tänder den, ser på B, lika otålig som C, fast hon försöker inte ens dölja det.
”Nå?”
”Smärtan…”, suckar han och ler. ”Jag sa ju att smärtan skulle vara stor. Det blev nästan outhärdligt…”
Hans röst darrar av känsla, men leendet försvinner aldrig från hans läppar, för just nu är han B, mer än människan, mer än varelsen, mer än betydelsen av sina känslor.



Varulven:
Ett helt liv på en halv minut, räknat baklänges
En vinterkväll som vilken annan, snön faller från den svarta skyn, fastnar i hennes tunna tygjacka – hon är alltför lättklädd för att stå ute i sådan kyla. En bil stannar, en taxi och föraren vevar ner rutan, frågar högt:
”Taxi?”
Hon mumlar något till svar, att hon inte har tid eller kanske inga pengar. Mannen rycker på axlarna, kör vidare, snart bara ett muller längs gatan. Hanna står kvar, skiftar tyngden mellan benen, väntar, funderar på att plocka fram en cigarett men beslutar sig för att det inte är någon bra idé, tänk på barnet, tänk på vad Mick skulle säga.
”Jävla Mick.”
Hon suckar, funderar åter på att plocka fram paketet Marlboro hon har i handväskan. Hur länge har det legat där?
En kastvind blåser upp hennes kjol och håret fladdrar kring hennes nacke, en scen ur en film något bolag refuserat.

Varulven:
Någon sorts feber
Ur högtalarna vibrerar röster, en ung, ett par äldre, ett språk utan ord som alla kan, rytmiken, tonskalan, något annat mindre konkret. Snarlik en känsla, Hanna, två händer för ansiktet, ingen ser hennes grin.
Nära gränsen, istället för Mick en slags plåga, kanske till och med över den, vem vet?
Hennes mage pressar mot bordet, stolen lutad mot andra sidan, hennes kaffe för ögonblicket glömt, ett minne utan plats för mer, tankar som vår i september.
En man går förbi, stöter till bordet, en droppe kaffe så het. Hon rycker till, torkar av handen på duken, ser sig ilsket om, men blicken undviker kameran. En naturbegåvning, skulle man kunna säga.
Någon annanstans öppnas en dörr, ljud av vatten som rinner, ett par steg, Mick rundar ett hörn, slår sig ner bredvid Hanna, sväljer.
”Det är verkligen konstigt, Mick… Imorse var det skärt, nu är det svart. Förbannat konstigt.”
”Ja, men tyvärr kan vi nog inte ändra på det.”
”Jag förstår ingenting. Jag kan bara inte tro det.”
”Vad tänker du göra, Hanna?”
Mick suckar.
”Precis vad jag nyss sa. Jag tänker undersöka det själv.”
”Men, liten…”
Hanna ser upp från sina händer, fnyser, nästan ett leende.
”Mick, låt bli.”
”Jag ska göra mitt bästa.”
De sitter kvar under tystnad, sorl, musik, allt annat en tom yta, en ruta i glas, två varelser instängda, var för sig, utan att märka någonting av det.

Klackarna slår i rasande tempo mot trappstegen i betong och hennes ben svänger fram och tillbaka så snabbt att de ser ut lösgöras från henne. Nedåt, nedåt, de susar förbi alla andra, lämnar ett spår blott av rök, små strimmor som vältrar sig i varandra tills de är helt borta.
Väsande fylls och töms Tracis lungor på luft, men hon märker det inte. En andra andning har satt in och kroppen far fram på autopilot. Den har bara ett mål och hon har ingen tid att förlora.
Plötsligen framme stannar hon upp, så tvärt att hon nästan faller omkull. Cigaretten flyger ur handen. Och hennes blick flackar, ögonen vrider sig runt, runt i hennes skalle. En annan typ av transport tar över, hon färdas nu framåt så vrålande snabbt att den mänskliga kroppen inte hinner med, om man blinkar riskerar man att missa det helt. Till sist blir allt helt tyst, stilla, bara signaler från telefonen som ringer.
”Jag blir lite sen grabbar”, hennes andfådda röst förvrids i ett statiskt brus, bryts upp och struktureras om helt och hållet, ”men ni kanske klarar er utan mig?” Denna stress är henne övermäktig, dålig för hyn, precis som att andas.
Det väser tillbaka från andra sidan linjen och hon ger med sig utan vidare protester:
”Okej, okej, förlåt. Jag är där så fort jag kan.”
Samtalet klickar och hon slår sig ned på första bästa lediga säte för att vila, hämta andan. Fingrarna glider över det vita pappret runt tobaken från en otänd cigarett och känslan tycks aldrig ta slut, åh så förförisk.

Ljuset bryts mot molnen, suddas ut men förstärks ändå något i reflektionerna från fönsterrutor och snödrivor. På kaféet mattas det av rejält, filtrerat genom smutsiga fönsterrutor höljs miljöerna i ett mustigt dunkel. Det är nästan som om luften vore rökig.
Båda scenerierna tycks vara mer eller mindre autentiska och fångas i en övergripande struktur som kompletteras av alla möjliga olika vinklar. Utomhusmiljön läggs fram på hopträ-ngda gator fyllda med smutsat snöslask, andra fotgängare och cyklister, och längs med trottoarerna puttrar bilar förbi. Inne i kafélokalen porträtteras omgivningen så alldagligt att det nästan känns konstlat och hela tiden imiterar kameran dokumentärfilmarens skakiga, hafsiga manér på ett näst intill fulländat vis. Ibland släntrar den efter, man hör kameraman-nens frasande steg när han springer ifatt de andra genom snön, och ibland tvingas man så nära att man nästan kan känna lukten av karaktärernas andedräkter och varje por, varje rynka blir så skarp att man nästan får yrsel.
På samma vis är farten hela tiden ombytlig: ena stunden klipper det hetsig mellan olika vinklar, den andra plågas man av pinsamma tystnader så långa att man vrider sig i sitt säte. Och ljudet ökar på den realistiska känslan, med sin klara, hyfsat ofiltrerade, och i volym och intensitet varierade form.

Varulven:
Hallå ängel, modernt och fräscht, osv
Det gurglar till under henne, en luftbubbla som luktar illa, en fläkt som inte svalkar. Händerna om hennes knän, huvudet lutat framåt, nästan som om hon försöker välta sig av eller spy, men inte vågar.
Utanför ringer telefonen, Hanna låter maskinen svara, kanske ringer upp om det är viktigt. Hon hör någon gråta i vardagsrummet, något som tröstar. Men, nu när pappa är sjuk… hon lyfter upp sina byxor från golvet rotar igenom fickorna, plockar fram en cigarett. Spegelbilden har cigaretten i vänster mungipa, läpparna putar, ögonen glittrar. Har Micke någonsin sett henne röka? Sett hur snygg hon är med en cigg i mungipan?
Tändaren är borta. Hon har kollat igenom alla fickor en gång, två gånger, tre osv. Den är inte där.
Hans hand läggs över hennes, klämmer hårt, just som hon skall ta cigaretten ur munnen.
”Hur långt har ni kommit?”
Han släpper hennes hand, plockar fram en tändare ur fickan, tänder hennes cigarett innan han svarar:
”Vi har inte kommit någonstans. Var det inte det jag sa?”
Hon drar ett bloss, ser ned på sina fötter, viskar:
”Är du nöjd nu?”
”Nöjd med en hopplös situation? Nej.” Mick skakar på huvudet. ”Jag har förstått så mycket som att jag inte är till någon större hjälp.” Han suckar, väntar tills hon ser upp igen. ”Du tycks inte komma så mycket längre, du heller. Men det finns massor av människor som är klipskare än vi. Jag tycker det är hög tid att vi kallar på dem.”
Hanna skakar på huvudet, drar ett djupt bloss.
”Det skulle inte tjäna något till. De vet ingenting om det här.”
Senare den kvällen kommer en doktor vid namn Beleuin in till dem, gammal och spröd, trött men vänlig, en kirurgs gröna kläder, barnsliga händer hårt virade i plasthandskar.
”Vad har ni kommit till för resultat? Vad var den direkta dödsorsaken?”, frågar Micke, när Hanna inget säger.
”Vi vet inte säkert, naturligtvis var en bidragande orsak att hjärtat… ja, det fanns andra faktorer också…”
”Vilka faktorer?”
Hannas svettiga ansikte, utstående ögon, när hon ser på doktor Beleuin.
”Är ni säker att ni vill veta det?”
”Jag vill att ni berättar allt för oss.”
Mick låter bestämd, men hans pose, en sorts klumpig kontrapost, gör honom genomskinlig. Hans kulle aldrig kunna bli modell.
”Djupa skärsår…”, doktor Beleuin suckar, ”Vi hörde att han blivit träffad av en motorbåtspropeller. Det är möjligt att såren kommer därifrån. De fanns över hela… jag skulle vilja säga genom hela kroppen. Det är också möjligt att han skadats av alla kulor. Han blev ju beskjuten vid ett tillfälle…”
”Pappa...!”
Hanna håller händerna för ansiktet, snyftar högljutt.
Mick försöker hålla masken, misslyckas men märker det inte själv:
”Hittade ni… något annat?”
Doktor Beleuin:
”Brännskador. Mycket svåra. De måste ha kommit från den där eldkastaren. Till och med inre organ hade blivit brända. Det är svårt att beskriva.”
Hanna snörvlar, Mick stryker sakta över hennes hår, biter ihop. Starka känslor.
”Var det något mer?”
”Nej, eller… kom ihåg att det bara rör sig om gissningar. Vi tror att något av det här måste ha varit dödsorsaken, den direkta dödsorsaken alltså, men vi kan ha fel…”
Mick, med hopbitna tänder:
”Tala klarspråk, är ni snäll.”
”Människokroppen är ju en synnerligen komplicerad mekanism”, doktor Beleuin tvekar, fortsätter: ”Det kan låta cyniskt i era öron, men jag tror ändå att det var bäst att han fick dö. Vissa delar kanske aldrig…”
”Ni menar hjärnan?”
Mick fortsätter bita ihop, så hårt, nästan, nästan.
Doktor Beleuin:
”Jag undrar om han visste själv hur illa däran han egentligen var…”, han ser på Hanna, ”Är ni nöjd nu?”
Hanna skakar på huvudet. Lyfter upp sina byxor från golvet, rotar igenom fickorna, plockar fram en cigarett ur sitt Marlbo-ropaket. När hon vänder sig bort från dem har spegelbilden cigaretten i vänster mungipa, läpparna putar, ögonen glittrar. Har Mick någonsin sett henne röka? Sett hur snygg hon är med en cigg i mungipan?




Plasman:
kommunikationscentral på högvarv, fel personal
T ser på B och B ser på C vars blick är riktad rakt fram, tom, ett litet leende på C:s läppar. C, B och T är alla tysta, rummet fyllt med ändlöst babbel, gamla känslor som tycks spruta ut ur ingenstans och nicsha rummet med en gammeldags känsla, inte alls modern, ny… två ord: helt ointressant.
T tänder en cigarett, hennes läppar fuktade, drar ett djupt bloss och ser på änden hon håller mellan sina fingrar. En vag nyans av rosa, blandat med det trista vita pappret – hon röker utan filter.
B: ”Kommer ni ihåg…?”
C: ”Visst, starkt, starkt…”
T drar ännu ett bloss på cigaretten, en ljudlös andhämtning, släcker den med toppen av pekfingret. Det pyser inte som i filmer, gör inte heller särskilt ont, de andra märker det inte ens.
T: ”Vi behöver mer bra underhållning.”
C: ”Visst. Men varför?”
T stoppar fingret i munnen, biter löst i det, rynkar på näsan.
B: ”Grose!”
C, tydligt upprörd: ”Stopp ett tag! Vart vill ni komma?”
T, plöstligen känslosam. Snyftar högljutt, de andra njuter av känslan. ”Nej nej nej”, kvider hon, ”jag står inte ut… jag står inte ut…”
”Vad menar du?”, frågar B och T drar ett djupt andetag.
”Jag tror att vi är tvungna att vänta”, T samlar sig, skakar på huvudet. ”Jag tror inte att vi har något val.”
B, i betryggande tonfall: ”Det är inte hopplöst, liten. Det finns saker som talar till vår fördel. Det fördubblade hjärtat som kan driva blodet för fort. Svårigheterna med att förena olikartade celler… det är juli, och värmen kan ta död på människan. Vi kan stoppa salttillförseln. Allt det där kan hjälpa till. Och att människan inte är lycklig. Den drack för att glömma – och vad var det den sa? ’Skicka mig inte att bereda en väg.’”
”Låt oss hoppas att den dör av förtvivlan”, T suckar, torkar sina tårar och stoppar fingret i munnen igen.

Hyn är torr, pudrad, när Micks fingrar glider över hennes läppar, över kinden, hon fnissar. Hennes ögon krymper, ser bort mot utgången där en man fumlar med handtaget. Han för fingrarna till näsan, sniffar och plockar upp skeden ur sin kaffekopp, ler.
”Jag tror vi är tvungna att vänta, vi har nog inget val.”
Hennes leende falnar något, men försvinner inte helt. Hennes röst blir kall.
”Vad är det, liten? Var inte rädd, du får gråta.”
”Jag vill inte.”
Han låter skeden glida över bordet, ett spår av brunsörjigt vatten. Kanske skulle han behöva det, ändå. Gråta alltså. En känsla så stark att man skulle kunna lukta sig till den.
Hanna suckar.
”För guds skull, börja inte lipa nu!”
”Hanna…”
Hans röst darrar till, kan inte fortsätta.
”Jag vet, jag vet… jag har konsulterat vår läkare. Bele-uin…”
Han ser upp på henne, tårar i hans ögon och ryter:
”Åh, sluta upp med att dra förhastade slutsatser! Kan du inte ge mig lite tid? För guds skull, jag har ju bara varit vaken i ett dygn.”
”Men…”
”Men vad?”
Han biter ihop, släpper taget om skeden som klirrar till när den slår i bordet. Ett ljud som får någon att brista ut i skratt, gråt, ett ljud som drar till sig blickar de inte tycker om, Mick skakar på huvudet.

Varulven:
framställning i ordning a – b, b – c, c - e, osv.
Det är kallt därinne, någonstans måste hon ha glömt ett fönster öppet. Kanske en vägg i en kall vinkel. Mick harklar sig, står kvar på dörmattan, ser sig om. Hanna ler mot honom, ett leende likt tågspår. Han ser över hennes axel, bort mot lägenhetens huvud, något dolt bakom kröken där hallen tar slut. Men det är tyst nu.
-”Stod du bara och väntade på att telefonen skulle ringa eller?”
Han ryggar till, skakar på huvudet, ler.
-”Det är bara du som ringer till mig, Hanna.”
”Jag ville ju bara… är du inte glad att höra av mig?”
Han ser ned på sina skor. Varför gick han hit?
Klockan måste ha hunnit bli mycket nu. Inte för att det spelar någon roll.
”Jag har saknat dig, Hanna… Jag har varit en jävla råtta.”
Hanna ser förbryllad ut, kanske har han gjort henne orolig. En röst, tyst, tyst, knappt hörbar.
”Snälla Mick, säg inget mer. Jag kan bara inte…”, hon suckar och ler.
”En annan gång då, kanske. Jag menar, du vet mycket väl vad som kommer att hända. Du kommer att komma ner hit precis som det är försent, och då är jag redan borta.”
”Du låter inte riktigt kry, Mick”, hon suckar. ”Min morsa blev sjuk… det är så mycket som hänt… om du bara visste…”
Han ler, säger inget.
”Kan vi inte ta det här när jag får tid, eller, jag menar, äh, inget.”
”Vad gör du här? Varför kom du tillbaka?”
”Som sagt, min mor blev sjuk.” Hanna suckar. ”Det kanske är bäst att du… går.”
Mick nickar, ser bort mot dörren.
Ringklockan tjuter till, två gånger, sedan ett par knackni-ngar. Steg mot dörren, en hasp dras undan, låset klickar, Hanna öppnar. Hon ryser till, inte märkbart men det känns.
”Står du bara och väntar på att någon skall ringa på eller?”
Hans torra läppar tycks knarra när de formar ord och hon stirrar förskräckt på dem, märker inte att han ser över hennes axel in mot lägenheten.
”Det är bara du som kommer ut hit”, säger hon, men han verkar inte lyssna. Ett hjärtslag, så hårt att det måste höras utanför hennes huvud.
”Är du inte glad för det?”, svarar han till slut, ler, ger henne en konstig blick. ”Besvärar jag dig på något sätt? Är det inte bra att jag hör av mig?”
”Du är konstig. Varför lämnar du så många meddelanden på svararen? ’Jag har saknat dig, Hanna… Jag vet att jag är en jävla råtta.’ Vad skall det betyda?”
”Du låter inte riktigt kry, Hanna. Som din morsa, när hon blev sjuk. Du vet vad som hände med henne, Hanna… är det något du vill säga? Du oroar mig.”
”Jag har inte tid med det här Mick, eller, jag menar inte så… jag bara… Det kanske är bäst att du går.”
Hon stänger dörren, han gör inget för att hindra henne. Något, som en ilning genom lägenheten, glider förbi, lämnar henne oberörd. Nästan i alla fall.
När telefonen ringer, ser han bara på den. Han har inte lust, men vad spelar det för roll?
”Står du bara och väntar på att någon skall ringa eller?”
”Är det något du vill säga, Hanna?” Han suckar och fortsätter, försöker låta bli att härma hennes röst. ”Att du saknar mig? Att ’du känner dig som en jävla råtta’, kanske?”
”Besvärar jag dig på något sätt?”
”Du är konstig, Hanna.”
Han kan höra hennes leende genom luren.
”Är du inte glad för det?”, svarar hon till slut.
”Du låter inte riktigt kry, Hanna.”
Hans läppar är så torra att han nästan kan höra dem spricka när han formar orden.
”Min morsa blev sjuk, Mick… och… om du bara visste …”
”Hanna, det kanske är bäst att du… eller, jag menar, varför gör du såhär?”
Han suckar, skiftar kroppstyngden från ena benet till det andra och tillbaka igen. En modell framför kameran.
”Jag har saknat dig. Jag har känt mig som en jävla råtta.”
”Jag har inte tid med det här. Jag lägger på nu.”
Det klickar till men hon lägger inte genast ifrån sig luren. Hon står kvar med den tryckt mot örat, utan att lyssna på suset från den döda linjen. Det är kallt där inne. Hon måste ha glömt ett fönster öppet. Eller kanske bara en vägg i en kall vinkel.
Någon minut går, hon sänker handen och låter luren glida ned mot mottagaren. Hon har fortfarande fingrarna slutna kring den när Mick lägger sin hand över hennes, klämmer hårt.