Hanna vaknar, vrider sig om, täcket som en fuktig film över hennes svettiga kropp, men Mick är inte där. Hon hör honom ropa från hallen:
”Post! Det fanns ingen orsak, liten. Jag menar, det är klart det fanns en orsak. Jag bara insåg att…”
Hanna, på väg upp ur sängen:
”Vad svamlar du om?”
”Inget särskilt”, säger han.
Hallen svänger, bort från soffan ut mot ytterdörren. Hanna snubblar på en sko, svär, tar tag i Mick för stöd, tittar på kuvertet i hans hand, frågar:
”Vad är det?”
”Titta själv, här.”
Han håller fram kuvertet, hon tar det, ser på det, ler:
”Är det möjligt?”
Mick, trött, glad, en aning kissnödig. Han ler brett tillbaka.
”Det är faktum.”
”Men… hur kan det ha gått till?”
Han tar brevet ur hennes hand, hon följer honom ut till köket.
”Jag hade tänkt anmäla dem för trakasserier. Hade inte påsen varit full hade det där brevet legat bland soporna nu.”

Mick ler, tackar artigt. Klart på mindre än fem minuter, vilken tur.
Just som han skall lämna kontoret får han syn på en spegel, rättar till luggen lite snabbt och sedan är han ute i kylan igen.

Hannas mor står vid tekokaren, trött, kanske lite för trött, en eftersmak av mardrömmar som dröjt sig kvar i det disiga morgonljuset. Mick sover i rummet bredvid, hans dåliga morgonhumör får henne att tassa på tå när hon plockar fram en kopp till téet.
”Har du fått något svar än?”
Rösten får henne att hoppa till, skaka lätt på handen när hon häller upp och hon ler sorgset när hon slår sig ned bredvid sin dotter.
”Har du talat med doktorn igen?”
Hanna, tyst:
”Du borde inte försöka dölja sådant för mig. Vad är det frågan om egentligen?”
”Jag har bara haft en man.”
”Och ett par pojkvänner.”
”Jag menar allvar Hanna.”, hon suckar, sörplar i sig en mun te. ”Jag förlorade min man för sex månader sedan. Du har ju i alla fall Mick.”
”Okej, jag antar att det kan vara något man blir oroad av. Men det finns gott om män här i världen. Glöm pappa, du hittar någon ny.”
”Jag kan inte, Hanna. Ända sedan du blev gravid igen har det hänt saker som… du vet…”, hon suckar, ser ner på sin kopp, rör runt lite med skeden. ”Fruktansvärda saker.”
”Att bli gravid när man är 54 är väl kanske inte så vanligt, men att kalla det fruktansvärt… det är ju nästan ett mirakel.”
”Det glädjer mig att du sa ’nästan’. Jag tror inte…”
”Vad tror du att det är, då?”, Hanna fnyser.
”Hanna, jag förstår inte…”
Hon avbryter sig, ser ut i dimman, suckar.

Varulven:
Informationscentral på lågvarv, rätt personal
Hon har varit på toaletten länge nu, inte gjort något viktigt, bara stått tyst, leende mot sig själv, en tvärtomversion, en känsla, låt oss kalla det stolthet slash fåfänga, när hon föreställer sig sitt felvända ansikte på framsidan av Expressen, GT, Aftonbladet, kanske Se & Hör, i tv, när de är klara alltså, ifall att hon nu kommer våga titta.
”Mick!”, vrålar hon när hon inte kan bestämma sig, före-ställa det hon ser framför sig, våga lita på vad hon ser.
Han infinner sig genast, ett nervöst leende genom svetten i hans panna och hon frågar tyst, man vet ju inte hur mycket han uppfattar:
”Är du säker på det här, vi kanske borde, du vet, anstränga oss lite… mer. Du vet, ’never mind the cameras’, eller sådär, men ändå, man vill ju inte framställas negativt.”
”Jo, precis, förstår vad du menar, men jag vill ju inte heller att det skall kännas falskt, att de typ ska tänka vad fan, eller shit, ja, du vet.”
Hanna ler, nickar. Se hipp ut bara, se hipp ut nu, men det säger hon inte.

Den första episoden fungerar som introduktion i form av en dialog där några av huvudrollsinnehavarna presenteras [Mick, Hanna] och några lämnas som frågetecken [En manlig doktor, en rökande kvinna, en ovanligt välklädd man. De tycks inte tillhöra de andra, endast betrakta dem]; problem-atiken läggs upp – sådan som den först uppfattas alla fall, diskuteras och vecklas in.
Ljussättningen är steril och klar som den på ett sjukhus; rummet existerar endast symboliskt, fullt av svarta surrande kameror, men annars helt rent, vitt, ännu obefläckat; kameran är närgången och klippen ryckiga, bilden så skarp att intrycket på åskådaren blir ett slags illamående, vilket anger tonen som genomsyrar från början till slut och lämnar en obehaglig känsla – antingen är något fel, eller så kommer det fela; farten något ojämn, till största delen mycket långsam, timingen för replikerna antyder mycket som inte sägs rakt ut; ljuden är så tydliga och med så hög diskant att de, vid rekommenderad ljudvolym, nästan gör ont.

En kvinna i kavaj, vit skjorta, tighta shorts i ett tunt luftigt tyg med diverse olika fabrikslappningar och fastsytt skärp – den senaste flugan – samt högklackat men ändå diskret, ljusbruna stumpbyxor, håret uppsatt med osynliga hårnålar och smink i mjuka varma pasteller som skall verka naturliga, leende som värmer, ögon som glittrar, när hon säger:
”Becky, det var verkligen roligt att se dig, kliv på bara! Är det läkaren i mig du vill träffa?”
Hanna, den yngre, något förolämpat:
”Hanna menar du? Och nej, i egentlig mening är det inte frågan om något läkarbesök.”
Kvinnan tänder en cigarett, drar några bloss, suckar.
”Som alla vet så dricker jag dagarna i ända, och varenda patient måste ta ett glas tillsammans med mig. Vad sägs om det?”
”Jag skulle nog behöva en skvätt”, säger Hanna, den äldre, och plockar upp en cigg hon också.
Kvinnan går bort till ett skåp och plockar fram två glas och en flaska konjak medan Hanna, den yngre, sätter sig i en fåtölj, passar på att aska i en blomkruka medan ingen ser.
”Vad vill du att jag ska göra?”
Kvinnan sätter sig i fåtöljen motsatt Hannas, den äldre, ler och fimpar i askfatet på bordet mittemellan dem. Något dolt bakom fasaden, något skört, törstande, redo att sluka minsta droppe, beredd att göra allt men ändå inget för att släckas.
”Jag vill vara här helt enkelt för att jag är så fruktansvärt rädd. Jag har inte varit så här rädd sedan jag var liten. Åh, du får inte lämna mig!”
Kvinnan, orört leende, en viskning i hennes kropp som avslöjat för mycket om den inte varit så tyst, diskret.
”Nu skall ni lyssna på vad jag har att säga först”, en klunk, grimas, något annat som är svårare att placera, men i alla fall något, ”Människans sinnen är något främmande och under-bart. Jag tror inte någonsin vi kommer att förstå oss på dem. Vi kommer kanske att komma under fund med allt annat – från hela universum till den minsta atom – men vi kommer aldrig att få grepp om människans innersta…”
”Stopp ett tag”, Hanna, den yngres röst, ”jag har en fråga.”
I en senare intervju talade Hanna, båda två, om denna konversation i hjärtlig ton:
”Nåja, psykiatrin har ju inte trampat ur barnskorna ännu. Den är fortfarande ett efterblivet styvbarn till medicinen, och man kan ju inte begära att de båda ska…” etc.