Den 22:a februari är en gråmulen dag. På väggen i doktorns kontor visar klockan 16:35 – 15:e terapitimman är halvvägs passerad, och en ovanligt tyst Beleuin suckar i sin fåtölj medan han ser på Hanna som ligger utbredd i lädersoffan. Tillsammans blir de en standardiserad bild av något ovanligt, en trygghet som är lite för medveten.
”Vad är det som pågår, Hanna?”
”Ja, jag… jag är nog lite rädd, doktorn. Förlåt mig.”
Beleuin ser på henne, söker kontakt, men hennes blick flackar.
”Det låter inget vidare…”, doktorn bläddrar bland sina anteckningar, ”…tycker jag.”
”Nej… men, jag är väl bara lite… överkänslig.”
”Vad har det gjort med dig då, rädslan?”
”Ingenting, utom… äh.”
”Det är okej, liten”, lirkar Beleuin, ”berätta nu. Vi kommer över det.”
”Det är bara någonting som skrämmer mig”, hon tvekar, blicken glider obestämt runt i rummet, stannar upp, hon fortsätter: ”Tänk dig att du är i din trappuppgång, precis på entréplan… jag vet inte hur det är för dig, men själv bor jag på tredje våningen, högst upp – eller ja, förrutom vindsvåni-ngen då… och det finns ingen hiss. Så varje dag när jag kommer hem går jag upp för de där tre trapporna… och hamnar utanför min dörr… och det är ju inget läskigt med det.”
Hon avbryter sig, skakar på huvudet, ser bort mot doktorn som nickar att hon skall fortsätta.
”Men ibland…”, hon suckar, ”när jag är lite disträ och inte tänker på vad jag gör… är det inte min dörr jag hamnar utanför.”
”Det händer väl alla, liten, för du menar väl att du råkar gå fel?”
Hanna skakar långsamt på huvudet.
”Dörren har mitt namn på sig… är i samma färg… och samma storlek som… min… den har till och med det där lilla klistermärket jag satte fast på den när jag och Mick flyttade in… men det är inte min dörr… inte alls samma… Förstår du?”
”Kanske. Fortsätt.”
”Det är väl inget fel på mig?”
Beleuin skakar på huvudet, ler försäkrande:
”Det är säkert inget fel på dig, du mår fint.”
”Okej”, hon suckar igen. ”Ja, jag vet ju själv hur det låter… men det där är inte min dörr… det vet jag. Jag vet till och med vems dörr det är… eller i alla fall hur… han… han som bor där innanför… hur han ser ut…”
”Vad menar du?”
Beleuins ansiktsuttryck förblir avspänt, Hanna skruvar på sig.
”Det är bara något jag vet…”
”Vad är det då som pågår därinne? Vad är det som skräm-mer dig?”
”Jag vet inte riktigt… men det som skrämmer mig… det jag är rädd för är… är att jag… en dag… när jag hamnar utanför den där… andra dörren, att jag skall vara för disträ… för väck för att inse… att det inte är min dörr – inte hinna uppfatta mitt misstag… råka trycka ned handtaget… öppna… att det skall vara… för sent… helt enkelt.”

Plasman:
Ny form för dialog! osorterat
En diskussion uppstår spontant, tre hjärtan slår hårt, ljus riktas ditåt, men linserna tycks otillräckliga, mikrofonerna också, de lyckas dock indela det upprörda talet och sortera orden efter direktörernas preferns.
Först, i substantiv och pronomen, grunden till att bygga en mening:
”Mick, du, jag, något, det, dig.”
”Jag, du, det.”
”Det, mig, du, Mick.”
”Jag, den, drinken, allting, timmar, jag.”
”Mick… det, gift, inget, den, delen, minnet, du, mig, fallet.”
”Det, något, du, vad, dig, det, inget, mig”, etc.
Sedan i verb, adverb och adjektiv, där intensiteten avspeg-las, byggs om på det mest fördelaktiga sätt, den dramaturgiska kurvan vibrerar ett leende; en tår. Ett omarbetat original:
”Tror, har, snabbt, göra, hänt, händer.”
”Är, säker, har.”
”Glädjer, sa.”
”Fick, blev, svart, förlorade.”
”Finns, sudda, ha.”
”Är, väl, vet, händer, har, göra”, etc.
Sist, som en karamell efter middagen, några få fiktionella interjektioner, för alla löpsidor att vråla eller dementera:
”Försvinn!”
”Gå!”
”Dö!”
”Ut!”, etc.
Resten slängs bort, de värdelösa delarna av grammatiken har redan kasserats, inga konjunktioner, sammansatta ord, menl-ösa regler. Tempus är något för dåtid, inte alls fräscht, raffigt, eller… viktigt?
I begränsad specialutgåva, och i vissa fall endast i dedike-rade fans bootlegsamlingar, finns meningarna i sin helhet, lika banala som då de uttalades, poänglösa, bortglömda, tillsam-mans med ändlöst babbel, gamla känslor, nischade med en tidsenlig känsla, inte alls modern, ny… två ord: helt ointressant.

I nästa episod, den fjärde, är den kvinliga huvudkaraktären [Hanna] och doktorn [B] i färd med ett samtal. De talar som om de vore förtrogna – intrycket av att doktorn skulle kunna vara en psykolog eller terapeut är kanske inte helt felaktigt. Men något annat i situationen antyder att där kanske finns mer än förhållandet patient och doktor. Dialogen rör sig kring kvinnans oro över problematiken mellan
a) henne och den manlige huvudkaraktären
b) den manlige huvudkaraktären och hennes mamma.
Hon nämner även flera gånger att hon upplever sig tung, vilket doktorn inte verkar lägga någon vikt vid.
Ljuset är syntetiskt, kallt, lämnar knappt några skuggor; rummet obefintligt, inga konturer eller väggar går att någonstans finna; kameran envinklad, doktorn så nära att bara själva ansiktet syns i profil, kvinnan långt borta, liggande i en plastigt fräsch lädersoffa; ljudet är rent, tydligt detaljerat, man hör lädret knarra under kvinnans kropp, hör skjortan prassla och pennans krafsande när doktorn antecknar något; hastigheten för skildrandet är mycket utdragen.

Varulven:
Upp från djupen,
ur en djävulsk mardröm, i skräckens klor, osv.
Hanna, hennes mor, Mick i sovrummet. Ett sceneri av vardag dragen genom smuts, så att den skall kännar mer verklig, mer… Ett surr, maskinljud som senare skall filtreras bort, dock sparas ljudet av motorvägen, barnen som leker på gården trots att solen gått ned. Ett soundtrack förtydligar allt, alla läppljud, gurglanden från mage och svalg, bubblande tarmar, inget skall lämnas åt fantasin:
”Vad har hänt?”, Hannas röst upprörd, en biverkan av det fördubblade hjärtat. Kanske en ryckning i vänster öga, de är inte säkra men någonstans tappar någon andan.
”De är borta”, Hannas mor suckar, blicken glider, Mick biter ihop. ”Han anföll dem… i alla fall tror jag att det var han. Allting är OK nu.”
Hanna, hennes ögon ofokuserade, något hårt i hennes hållning. Mick tar tag om hennes arm.
”Mick, släpp, det gör ont!”
Han släpper genast, viskar tyst, torra läppar knakar:
”Jag skall skaffa fram en läkare så fort som möjligt.”
”Vad var det för något? Om det hade fått tag i mig – om du inte hade släppt taget…”
”Det är över nu älskling.”
Hannas mor, med tårar i ögonen:
”Jag…”, hon stannar upp, ser på Mick, ”Du darrar.”

Varulven:
Den absoluta middagen, censurerad version
Åter i köket stannar Hanna upp, hennes hälar ett svidande tjut som vibrerar i luften. Något är fel i organisationen av matarticklarna, eller kanske en malplacerad känsla som påminner om ett annat rum, inte det här. Hon skyndar fram till spisen, sätter på största, näst minsta, minsta plattan, och kranen i full fräs.
Kylskåpsdörren ger ifrån sig en matt suck när hon öppnar, en doft av något som nyligen stått där men nu tagits bort. Hennes fingrar glider över den kylda maten medan en kamera fångar hennes tankar genom olika grimaser, rynkningar på näsan, höjningar och sänkningar av ögonbrynen, sannerligen en festmåltid för ögat.
När Mick kommer hem står maten färdig på bordet, Hanna, hennes mor, ett oanständigt leende på någon av deras läppar. Mick sätter sig ned bredvid Hanna, häller upp, väntar på att någon skall tala, men rummet förblir tyst.
Doktor Beleuin, i ett senare möte med Mick om händelsen:
”Sakta i backarna! Jag vill inte lura dig. Men har inte Han-na, den äldre, alltid velat föda ditt barn? Jag har en känsla av att hon har hoppats intensivt på detta. Nå… det är kanske en vansinnig tanke, men jag tror faktiskt att det kan vara möjligt att den känslomässiga… torka, som hon lidit av under det senase halvåret kan ha förorsakat en skengraviditet.”

Parasiten:
Panorera åt höger, fade out till svart
”Ett par sista ord innan jag går”, ber hon och mannen nickar, butter. Han fimpar en nytänd cigarr, en munfull rök bubblar upp, sprider en senapslik doft, flyter bort. Men mannen står kvar i dörröppningen, avtryckt i heltäckningsmattan som spår i purpur, hon ler:
”Mörker, mörker driv ur mig, fasan utmed dessa stränder tynger, tynger. Låt mig andas, besvär mina fäder, uppsök mig brusande plåga, skicka mig inte att bereda en väg. Att vandra på stränder av brandgult hav, att trampa på ängder av purpurglans, flotten på tysta vatten, att färdas genom öde landskap, svalka, återsänd mig mina fäders fäder, skicka mig inte drömmande om avsked, övergiven, nedkastad i svällande vätskor. Nu ropar jag efter ljus: befria mig från plåga och vedermöda!”
Mannen är stilla i några sekunder, ser sedan upp mot kvinnan, över hennes axel, bort mot lägenhetens huvud, något dolt bakom kröken där hallen tar slut. Tyst, tyst, med sammanpressade läppar som en känsla vrålar i hans mage, mumlar han:
”Fan, Chris, om inte det där kom med…”