Plasman:
Synestesi i praktiken, som ännu en räddning
Statistiska undersökningar i frenesi mellan juli – augusti, aldrig förr har sådana siffror uppmätts, nya typer av byråkrati tillämpas i astronomiska proportioner, ett resultat ger upphov till oräkneliga rapporter. Och alla dessa frågor! De flesta via epost och telefon, ett tusental nya anställda för en månad, tiodubbling av servrar räcker inte ens till:
”Vet ni inte om att hon blöder?”
”Är ni säkra att inte någon annan ska ta över?”
”Vad har de gjort med er då?”
”Varför säger ni inte åt dem?”
Just som relativitetsteorin skall till att sättas på prov, när E inte är M gånger C i kvadrat, även nu ett enda svar, lika självklart, lösryckt, taget ur en statistik över ett antal subjektiva frågor med temat hudfärgsnyanser.
Här finner man resultat, institutet FAE jublar, massvarsel, rapporter läggs ned, internet skrotas, C pustar ut, ler som om det vore första gången och T tar en cigg och en kaffe, utpum-pad ligger hon på golvet, hennes ögon är hål. Den enda som inte drar en lättnads suck är Beleuin, hans läppar formar två sträck, en känsla han inte behöver just nu.

Parasiten:
…i stil med en fjärde dimension
Hanna står i duschen, hennes ansikte fuktigt, blött, hon ser inte kameran längre. Det sker nästan automatiskt nu, men systemet kan fortfarande justeras, förbättras, ett fel, om än så bagatellartat, kan i längden visa sig vara fatalt; inte en enda sekund får gå till spillo. Men på hennes nakenhet ligger inget fokus, så triviala tabún som en kropp utan kläder, sexuella samspel eller annat som en gång setts som vulgärt, har upphört att shockera. Istället är mittpunkten en slags simpli-stisk koncentration utav tankemönster, beteende och utvec-kling, både enskilt och i samröre med andra – i detta fall, som i många andra, bildas formen av en triangel, en osynlig kvadrat.
För ett otränat öga kan tyckas att varje episod förtäljs med vardagsrealistisk slumpmässighet, så som sig bör, men under ytan, det som verkligen får tittarna att fastna, är varken vad som sker eller hur det sker, utan kombinationen av båda som på något vis bildar en ny enhet, långt svårare att definiera.
När Hanna stänger av, kliver ur duschen är det ingen som håller andan.

Parasiten:
Ett par ord om sanning, oredigerat, i felaktig ordning
Chris, hans kropp spänd i förväntan, snart kommer det, snart, när som helst. Han betraktar de två, låt oss kalla dem A, en kvinna, B, en man, båda lika förljugna, strax tomma hylsor; tillsammans ett skott som inom kort står i blom.
Barnsligt fnitter, hans händer är nävar, hans personliga biograf med våldet som tema, men inte vilket våld som helst, utan avskalat sådant, rent, skitigt, vanligt och fult – helt auteniskt.
Om C eller B varit där i direktörnas tomma kontor kanske situationen sett helt annorlunda ut, en varningstext måste dock oavsett utformas, skriftlig, muntlig, tredimentionell och i helt motsatt syfte.
Tårarna rinner nu ur hans ögon, skärvor av något som en gång var helt, han märker det inte. Till sist, för sig själv och med hopbitna tänder:
”Doktor Beleuin, ni har ju inte lärt er någonting! Det verkar som om ni inte förstått. Vad är det man har talat om för er? Vad gör ni och av vilken anledning? Varför andas, äter, sover, älskar och fortplantar ni er? Jo… det är ju helt enkelt er uppgift – skälet till varför ni finns. Ni har inget annat skäl och ett sådant behövs heller inte. Det varje livsform har i uppgift är ju att leva vidare, om det nu går. Inga andra motiv får hindra den uppgiften. Det finns inget som helst ondskefullt i det.”
C ler, nöjd med väl valda ord, om ändå han inte talat så tyst, ett minne att spara, kväljningar utan illamående, en cigarett hjälper alltid.
När hans blick återvänder återstår bara A, kvinnan, precis som hon alltid har gjort, likt en hägring.

Plasman:
Ett svar för tidigt, en fråga försent
I angiven ordning
Här nu, den trettiotredje dagen, miljön är ej längre förbytlig, en statisk bild av ett kök lappas ihop med närbilder av näsor, läppar, minsta rörelse av fingrar, en hand genom håret, denna oförutsedda situation, som bara betalkunderna via internet kan se i sin helhet, uppstår kanske helt av en slump, men reak-tionerna blir många. Sändningstiden utökas, en recap blir nödvändig, inte som utfyllnad utan i brukbart syfte, och hela scheman, bestämda strukturer måste rivas, för att nya skall byggas över natten. Om tittarna bara visste vilket arbete, vilken prövning institutet FAE ställs inför eller vad som väntar precis runt hörnet.
Och som ett oväder drar in, på alla plan med samma effekt, några gamla klassiska repliker kommer väl till pass och nya klassiker skapas. En mängd frågor lämnas obesvarade, kanske därför att det inte är lätt att i detta fall precisera sig närmare, kanske därför att det inte finns några konkreta svar, hur som helst kvarstår de, som ensamma fläckar på ett annars så fläckfritt minne av en virtuos prestation.
Kanske är det dessa fläckar som gör denna trettiotredje dag till utgångspunkten för så många senare intervjuer, analyser, debatter – vetenskapliga och av amatörer – och kompletta sekretessbelagda utskrifter av alla ord som uttalats då, i formen lika förhörsprotokoll, läcks till FAE-institutets förtret ut för att florera på internet i ännu många år att komma, öppna för vem som helst att läsa. Och många, de flesta av dessa med pretentiös läggning, anser att detta är seriens crescendo, publikens peripeti; att resterande material förlorat sitt syfte. Andra argumenterar att dessa, den trettiotredje dagens händ-elser – eller framför allt uttalanden, inte bör tillskrivas så oerhörd mening, då vändningen inte direkt efterföljer detta första smakprov på kommande skeenden. En annan invänd-ning är att man i de flesta utläggningar kring just denna dag inte tagit hänsyn till slumpens viktiga roll – det är ju inget av det som hänt som har planerats – eller att det inte finns något som talar för att man i ännu ett så tidigt stadie möjligen kunde ha förutsett vart det hela skulle sluta.
Doktor Beleuin vägrar kommentera just denna episod. Det är inte förrän han på ålderdomens höst, då han nästan helt har glömts bort och hans geni i stort avfärdats som ett av det tidiga tvåtusentalets få lyckoträffar, i intervju med en oerfaren reporter från en lokaltidning, helt kort snuddar vid ämnet:
”Jag borde ha förstått det. Hur kunde jag – jag som känner mig själv och kände på mig alltihop – hur kunde jag låta den där episoden passera obemärkt? Jag borde ha begripit på förhand…”
Vad Mick, Hanna och hennes mor beträffar, tycker de inte riktigt allt detta rabalder och de försöker besvara alla frågor de får kring det där dygnet så flyktigt som möjligt; ingen klarhet ingjuts i någon – en besvikelse alla hängivna fans och analytiker bortser ifrån, på samma sätt som de flesta bortser från en skådespelares åsikt om filmen/pjäsen denne medve-rkar i.

Varulven:
Tidig flagga, felplacerad
En kort paus, en stund att hämta andan, innan samtalet fortsätter. Hannas händer darrar lätt, hennes mors blick är slö, inte så konstigt; det är första gången de talats vid ordentligt sedan beskedet. De sitter på ett kafé, den viloplats för rökare som nyligen givits upp och Hanna hoppas, trodde för ett ögonblick nästan, att året innan skulle komma tillbaka.
Det är stilla, och fastän blickar utbyts, flackar, hennes huvud formar ord men hon har inget mer att säga. Hon öppnar munnen ändå:
”Jag och Mick… vi har skickat ansökan nu, inte för att vi hoppas på något, men…”
Hennes mor blinkar till, fokuserar.
”Åh, det glädjer mig verkligen att höra… att ni tar er för något… alltså.”
”Javisst, självklart”, Hanna ler, hennes fingrar smeker cigarettpaketet hon har i handväskan, ”det var bara en sak jag ville säga till… Är du säker på att du mår bra, mamma? Du är ju helt vit i ansiktet.”
”Jag skulle behöva ett glas vatten, tack.”
”Åh”, Hanna reser sig upp, kommer tillbaka med ett glas i sin hand.
”Vad pratade vi om nu då?”, frågar hon Hanna när glaset är tomt.
”Jag… jag vill… bara hjälpa dig.”
”Jaha, ja…”, Hannas mor ser förbryllat på henne, ler, ”tack så mycket då…”, sedan allvarligt, tystare: ”Jag är glad att du kom hit. Det har jag väl sagt?”
”Ja”, Hanna suckar, reser sig upp, ”Börjar det redan mörkna? Och vi som inte ätit någon middag än.”

Mick och Hanna ligger i sängen, en första hektisk dag är till ända, och de har så många frågor de vill ställa varandra, så många påståenden, iakttagelser, men de är helt tysta, precis som de lovat varandra; sömnen håller sig borta.