det är som en tyngd
som trycker ner en
i marken och det blir liksom
tungt att gå dom där långa
stegen mot den där byggnaden
den där jävla byggnaden

de där gula husen
som står där och skriker
av tristess och meningslöshet
och den där totala tröttheten

pang så kommer allt emot mig
utan minsta lilla förvarning
klubbas jag ner pang pang pang
dunka huvudet i väggen

eller står jag fortfarande lika stilla?
är det ni eller jag som snurrar?

jag liksom trillar utanför mig själv
som hon sa den där fredagen
förra veckan när vi försökte
hoppa hopprep tillbaka till dagis

men det är svårt att hoppa tillbaka
till dåtid när det är framtid som
väntar bakom nästa andetag
och det faktiskt är både
dåtid - nutid - framtid som skrämmer mig

(jag vill helst av allt lära mig stanna tiden)