du och jag
två brutna systrar i en stad
full av kopplade feta lägenhetshundar
med längtan efter aspelundar

och dina fötter var så små
där du stod sommarbar på tå
du lät takplattorna bränna
allt du ville var att känna

jag gav dig en gång
löftet att dela ditt språng
men jag var aldrig så modig som du
och du var redo nu

du sa det gjorde inget alls
jag hörde klumpen i din hals
och sedan du kysste min kind
vi släppte händer i en vind

en nyckelpiga i ditt hår
och i ditt öga fanns en tår
du insåg att du levde än
du låg i famnen på en vän

du sa ibland måste man bara få veta
du hade tröttnat på att leta
ställen på din kropp som kunde smärta
nog att överrösta ditt hjärta