Skåp kan användas till många ting.
De kan vara höga, mörkbruna och slutna trämöbler med ett ”rör-mig-icke”-utséende, eller lätta och luftiga skapelser på smala ben med glasdörrar som öppet visar allt de innehåller. De kan vara tjocka, tunga kolosser som står rakt på golvet med eller utan sockel, och med imponerande låsanordningar som antyder att det minsann inte bara är linne där inne, och en del sorters skåp kan ha utfällbara klaffar med en imponerande mångfald av lådor, och dolda, hemliga fack med fullständigt okänt innehåll, kanske till och med för ägaren.
Man kan också tänka sig Livets Skåp, som innehåller allt det som gör oss till dem vi är – skåpet som symbolbärare.

När jag var liten bodde jag i Aspudden i ett hyreshus med tre våningar. Mitt emot oss på vårt våningsplan bodde Tante Anna. Tante Anna var från Tyskland och var gräsligt gammal, tyckte jag, och jag var rädd för henne för att hon åt sniglar. Ibland bad hon mig att jag skulle plocka sniglar åt henne när det hade regnat, och då sprang jag in och gömde mig.
Ovanför Tante Anna bodde farbror Nils. Farbror Nils var en före detta konsertpianist, numera alkoholiserad konditoriägare i Aspudden. Det var farbror Nils fru som skötte konditoriet, och farbror Nils drack upp alla pengarna, sa min mor. På dagarna spelade han på sin stora konsertflygel som stod i vardagsrummet, och han spelade alltid samma stycke av Rachmaninov, och han kom alltid av sig på exakt samma ställe. Då började han om, och kom av sig igen, och så höll han på.
Tante Anna blev förstås tokig, och tog sin käpp och slog i taket så att farbror Nils kom av sig på nya ställen, och då började han om igen. Då tog Tante Anna sin stora radio och la den högst upp i bokhyllan med högtalaren alldeles under taket, och så vred hon på för fullt med detsamma farbror Nils bara började spela. Det var ett liv och ett kiv.
Och det var nu farbror Nils köpte ett skåp.
En dag ringde det på vår dörr och farbror Nils stod utanför. Han ville att vi skulle komma upp och titta på hans nya skåp. Min mor tog mig i handen, och så gick vi upp till farbror Nils, och så fort vi kom in i vardagsrummet fick vi syn på skåpet.
Det var det största skåp jag någonsin sett. Det gick från golv till tak, och hur det över huvud taget hade kommit in i lägenheten var en gåta. Skåpet hade inga dörrar, och innandömet var dolt av en stor jalusi.
Ingen sade någonting, men farbror Nils tecknade åt oss att stanna kvar, och så liksom småsprang han på ett underligt sätt, högt på tå, bort till flygeln. Med en gest svepte han undan de osynliga frackskörten och satte sig och började spela Rachmaninov.
Efter bara ett par takter kände vi hur golvet vibrerade, och ett rytande nerifrån Tante Anna förkunnade att Holmögadd hade god sikt, och då reste sig farbror Nils med en snabb och liksom flytande rörelse från pianopallen, och så sprang han igen på samma underliga vis, högt på tå, bort till sitt nya skåp.
Han nickade och blinkade och log mot oss och han var alldeles svettig på överläppen. Han drog upp den stora jalusin och blottade skåpets innandöme och min mor grep mig i handen.
Skåpet var alldeles och fullständigt tomt. Farbror Nils tittade mot oss, och så nickade han och blinkade och log mot oss med sin svettiga överläpp, och så släppte han jalusin.
Den föll och slog i botten med en fasansfull smäll, och jag blev alldeles vimmelkantig av ljudchocken. Det ekade i mitt huvud och jag kunde inte röra mig, och min mor drog mig bakåt mot dörren, och farbror Nils blinkade och nickade och log och svettades på överläppen, alltmedan han lyfte och släppte, lyfte och släppte den väldiga jalusin.