Utarbetad, överansträngd, ihjälstressad
saknar jag de dagar när ens energi var outtömlig,
när i raseri vi kunde älska i oändlighet,
när arbetet var blott en lek som alltid lyckades,
när barndomsanden aldrig svek oss,
och när ungdomskraften verkade förutan slut.
Men plågorna och värken hann i kapp oss,
och förluster tycks ha reducerat vår moral
till återkommande förtvivlan och desperation,
så att man längtar till de saknade och döda.
Kan man ännu finna kärlek i ett sådant mörker?
Trevande i blindo i försök att återskapa vår okuvlighet,
så finner vi den bara ersatt av nödvändig ödmjukhet.
Förlust av andan tar långt mer på krafterna
än blott att arbeta ihjäl sig,
och att trösta sig med bara längtan
räcker inte till och är ej lämpligt substitut,
ty därigenom växer bara hålighetens tomrum.
Hur kan kärlek överleva? Det är frågan,
som blir ständigt ställd på nytt
med ständigt stigande förvåning,
men det är ett faktum, att den överlever.