Hon följde honom genom vår och höst
de många år på denna jord.
Hon var som utan egen röst
och bar på mannens trygga ord.

När han var borta stod hon kvar
som tveksam till att höra till.
Då steg mot höjden, stark och klar
en ensam fågels späda drill.

Hon såg då åter dagrars ljusa blå
och löstes så från sorgens band.
Och kanske, kanske är det så
att även hav av saknad har en strand.