Jag har inte skrivit på länge,
och verkligen inte något personligt.

Det som en gång rörde sig blänkande snabbt,
som regnvåta skuggor i mörkret,
är nu trögt och skrämt.

Utan värdering
viskar läpparna,
Utan värde
suckar hjärtat.

Det är svårt att klä av sin rustning
av champagnelätta skratt, rasslande pärlor,
glittrande leenden, glimmande glasögon
som för en sekund avslöjar sig som visir
innan jag vänder mig bort.

Jag tillhör ingen av världarna.
Ingen av världarna tillhör mig.

Jag talar ingens språk,
känner mig som en själslig analfabet.
Och det är svårt att avslöja att under skalet finns inget mer.

Under skalet finns bara ett vacuum,
och jag är inte mer intressant än såhär.