Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Möbelmänniskan som rymde

Jag ska berätta vad som händer när någon av mjukt kött och varmt blod får utsättas för högt tryck i väldigt många år. Det blir ingen glittrande skarp diamant, som man kanske kan tro, som lättsamt får sitta på en guldring och bara hänga med när handen svänger.

Det är svårt att ta sig vidare, när fötterna blivit svarvade träkulor och kroppen låst sig med gamla svarta järnbeslag av allt för hårda år. Det börjar ju alltid smygande, blir tungt att andas och plötsligt inser man att man har någon sorts rustning på sig. När det inte slutar så är det inte som så att man plötsligt bildat en sorts drakskal av räfflade fjäll, och plötsligt fått en springare. Nej, det kan det bli oanade konsekvenser.

Först står man still, och väntar på att det värsta ska blåsa förbi. Det är ingen spännande fas, det viktigaste är att verkligen hålla sig kvar, andas, göra sig tung och absolut inte råka fladdra iväg som ett spöke. Det är tiden som sliter som en storm omkring ens väsen förstår du, och när den stormen aldrig slutar dra i dig måste du inse att du aldrig får vila och måste bli något annat om du ska vara kvar.

Jag antog en tyngre form så min tunna kropp skulle få stöd, men jag ville ju absolut inte bli själlös, så jag skapade rejäla skåp så jag någon gång kunde öppna mig igen och kunna titta in vad jag nu glömt bort jag hade därinne (det är nämligen omöjligt att få reda på det mitt i ett tidsoväder).

Det ska erkännas, jag blev ingen fin möbel, jag antog formen av ett provinsiellt dåligt målat Hälsingeskåp med delar som inte hörde ihop. Toppen med guldmålade gipsbitar från en gammal ram limmades hastigt på för att känna mig lite finare, men benen var ärvda kulben från farmors gamla soffbord och omöjliga att dölja.

Vad som hände en dag var egentligen ingenting. Jag var tvungen att göra ett val när inget val erbjöds. Jag skapade det och började röra på mig med möbelkroppen kokandes av vrede och sårbarhet, de små kulbenen halkandes iväg över trägolvet.

Plötsligt sladdade jag iväg mot hallen och for klapprande ut på stengången, och fortsatte förbi den gamla brandstationen och vidare mot skogarna. Jag visste de var väldigt djupa och långa och erbjöd ingen väg tillbaka men man måste fortsätta springa för man vet man inte kommer orka göra om samma resa igen.

Någonstans mitt i skogen, kanske sjuttio mil bort, när träden börjar gå från granskog till blandskog insåg jag att jag sprang lite lättare. Det högg till av rädsla i bröstet när jag såg mina genomskinliga fötter på de mossiga stenarna, jag råkade trampa på en trattkantarell och tittade förvånat ner och insåg inte att jag sprang rakt mot ett träd. Jag tittade upp bara helt kort och väntade på smällen men for rakt igenom det.

Väl i Sörmland provade jag nya kläder men allt som passade var kläder av glas. Jag var så naken och genomskinlig, jag kunde inte ens se mina känslor som jag hoppades var kvar och väl inlåsta i mitt bröst. Är jag för blottad viskade jag mot spegeln, och de blågröna ögonen som stirrade tillbaka visade inget alternativ.

Jag mötte de där ögonen igen i fönstret på flyget på väg till ett annat land som ville hylla mitt liv som möbel. Jag försökte sätta på mig byxor som liknade mina gamla träben men det spöklika skimret lyste igenom. Det slutade med att jag satte på mig en vit stor klänning och gick på min vernissage som spöke. Istället för att prata puffade jag ut stora rökmoln och jag klamrade mig fast vid min cigarett som det vore en timmerstock i en flod.

Sedan åkte jag inte hem. Jag åkte till Stockholm där jag mötte ett annat spöke. Han skrattade åt allt jag berättade, och tystnade när jag pratade om mitt tidigare liv som möbel. Han öppnade ett litet fickur han hade innanför jeansfickan. I den guldskimrande tickande skönheten hade han låst fast en virvelvind, kraftigare än alla stormar jag mött.

-Hur gör du det? flämtade jag
-Med tankens kraft, svarade han.
-Är det inte svårt?
-Det tar varje sekund av hela mitt liv att hålla den därinne svarade han, och det lilla leendet jag fick var sammanbitet.

Jag tystnade. Tittade på honom. Han skimrade lätt, men när jag kisade så såg jag glaskistan runt honom.
-Är det här din möbel? En kista? Är du död? viskade jag med darrande röst, för jag förstår ju på något vis symboliken när jag ser den.
-Jag vet inte riktigt... Jag har aldrig vågat visa den för någon förr, för tänk om jag är död? Men kan man dricka kaffe när man är död?

Han skrattade bistert och gjorde en skålande gest med kaffekoppen. Jag höjde min kopp.

- Och du då? Med alla de där glas...kläderna. Han gjorde en svepande gest med handen över min kropp.

Jag himlade bara lite med ögonen men tog hans hand, och min spökhand gled lätt genom hans glaskista. Förvånat kramade han om min hand så jag bestämde mig för att flytta mig lite närmare, försökte lukta lite på honom för att se om han hade någon lukt eller om han var spöklikt frånvarande. Det var han inte. Det luktade som hemma.

Vi lämnade caféet när jag plötsligt sparkade av mig mina glasskor och började gå barfota längs Vasagatan. Han fångade upp den märkliga gesten ur ögonvrån och log- jag minns hur tänderna glittrade och hur han blundade intensivt, och sedan hörde jag mer än såg hur glaslådan omkring honom brast i tusentals glittrande små delar. Det blåste kraftigt omkring oss men jag hade förankrat min hand i hans.




Det hinner bara gå tre små år, så har vi ett ankare som jordat oss innan vi ens sett det, kedjan är formad som en navelsträng från min mage. Hon andas inte, är alldeles blå. Hans ansikte är som krusande vatten av tusentals känslor när han klipper av navelsträngen och springer efter barnmorskan ut ur rummet. Jag ligger kvar och andas, bara andas. In, ut. In, ut. Det kommer in en kirurg som ska sy mig för jag har lyckats föda ut ett barn med armen upp över huvudet och navelsträngen två varv runt halsen och det klarade inte min kropp så bra, fast den presterat över all förväntan.

Nålen smakar på skinnet och jag andas i masken. In, ut, in, ut. Det går många minuter innan de är tillbaka, men då är vårt barn rosig i huden. Hon tittar på mig med ögon som tycks svarta men som kommer bli blå. Jag har svårt att känna mer än lättnad och smärta men ler mot henne, försöker i alla fall. Vi är trötta. Men vi är här.

Två år till går, och där ligger jag igen och andas in och ut i masken. Barnmorskan tar min mask och säger nu kör vi. Och det gör vi. Ankarkedjan rullas ut och där ligger hon, vårt andra ankare i vårt stormiga hav. Men vi är inte längre osynliga, glasartade, eller på något sätt någon möbel. Vi är åter varma väsen som den gången vi själva föddes, precis innan stormarna började.

Hans ögon når mina. De färdas förbi och djupare än min iris och vi flätar fingrarna om varandra. Ett så oväntat livsöde, för oss båda. Vi åker hem, tillsammans, till vårt ombonade tillåtande kärleksfulla hem. Och sagan tar aldrig slut, den bara fortsätter. Ibland kommer nya stormar, men den som sett stormar och vet hur man väntar ut dem och sedan slår sönder sina skyddsutrustningar igen när den är över blir aldrig lika paralyserande rädd igen.

Och fickuret i guld? En dag när vi öppnade det, så var virveln borta. Den hade blivit en teckning i emalj på urtavlan- det var allt som fanns kvar. Vi vet fortfarande inte hur det gick till.









Prosa (Kortnovell) av Alice Wonderland
Läst 454 gånger och applåderad av 3 personer
Utvald text
Publicerad 2016-03-07 10:53



Bookmark and Share


  Bevingad
Det här är ett mästerverk. Det finaste och renaste du någonsin skrivit. En klar favorit. Enormt vackert.
2016-03-17

  Solstrale VIP
Så ljuvligt metaforistiskt... Vackert! ...
2016-03-07
  > Nästa text
< Föregående

Alice Wonderland
Alice Wonderland