En längtan har sakta slagit rot och viskar ljuva ord

om bäckens egna örtte, blandat av rumliga stenar, täckta av gröna svajande alger,

kryddat med midsommarblomster av maskros och kärleksört.



En mild bryggd som spolas genom dalen där bergen ömt doppar sina tår,

stumt förtjusta där de blickar uppåt genom toppar av vit frost och sommarsnö.

Denna längtan är inte min, det är en gemensam vacker suck,



Ett utandandes som blir en andedräkt av dimma över vattnet,

likt en tunn ringlande midgårdsorm som i morgonens stillhet glider vidare genom dalen.

Tyst, hemlighetsfull, men likväl där.



Bara de som är vakna kan se den, kan se trädtopparnas mörka grönska sticka upp

som yrvakna skott i dimman

De små tillfällena av oskuld och skönhet, innan dagen sköljer över allt med ny klarhet.



Min längtan tar mig barfota över stenarna, som rundats av vattnets framfart sedan innan min mor, min mormor, eller min mormors mor var född.

Min längtan, leder mig till bäcken, som får mig att hisna av kyla när vi möts.

Min längtan sätts fri, som en fågel påväg mot ett moln i skyn, när jag sakta torkar på strandkanten i solen. Där mina förfäder vandrat, där bergen doppar sina tår i bäcken, och där naturens fnittrande röster och prasslande viskningar aldrig tystnar.