Jag inser det är en svår fälla jag ramlat i nu. Jag tog en spade, du såg på. Och jag började gräva. När jag stötte på saker som skramlade grävde jag ännu ivrigare tills jag kunnat blotta vad som gömt var. Och du såg på.

Jag förstår att du har en egen spade, men varför jag aldrig riktigt erkännt att du grävt själv, är kanske för att du går undan mellan stängda osynliga murar. Osynliga murar som gör dig osynlig, är det inte lustigt? Lite som en hägring. Istället för att du gräver ser jag dig stå där med neutralt ansikte.

När det väl skramlade till för dig hade jag svårt att förstå att du dykt på något. Jag hade inte vetat om att du letat. Och när du sedan berättade att det var något som delvis tillhörde mig du dykt på, så önskade jag att det legat kvar begravt.

Jag är så självisk.

Du säger det själv.

Och jag försöker ta detta ordet \"jag är självisk\" och försiktigt som om det var brännande hett, svepa mig i det. Förstå det. Som en tröja från helvetet jag bara måste sätta på mig, för att kunna lösa det hela. Men tröjan känns inte som den passar mig, och jag blir åter tudelad i tanken, eftersom en självisk människa aldrig skulle erkänna att tröjan passar som ett smäck.

Jag har målat in mig i ett hörn. Jag har slutat gräva. Tills den där natten då. Då jag åter tog ett tag i spaden. Men jag vill faktiskt inte gräva mer nu. Jag ser mig omkring och det ser ut som om tusentals människor omkring mig lever lyckliga liv utan ett spadtag. Det ser ut som om de lägger ner tiden på ömma kyssar och druckna skratt istället.

Och jag blir avundsjuk. För jag har inte rört på dig, rört mig i dig, på vad som känns som en evighet. Igår sa du \"jag älskar dig\". Vi stannar hemma istället för att resa bort, och vi pratar. Och så behöver jag få sova en hel dag. Det låter lovande, lockande. Och samtidigt darrar jag, rädd för det jag inte förstår eller kan kontrollera. Är vi bara trötta bägare som runnit över, eller har vi under våra öden och äventyr tappat den råa opolerade kärleken och ersatt den med skir platonisk kärlek?

Jag har alltid älskat bergskristaller i sin vassa blänkande smutsighet framför skira pärlor. Och det faktum att jag vet att du vill älska mig på alla sätt som finns tröstar inte när jag ser att vi inte älskar på alla sätt som finns just nu. Och sen kan man säkert skylla på massa händelser, jag vet. Jag vet.

Men hur bryter man isåfall förtrollningen? Och vill han bryta den? Trots allt, har han samtidigt aldrig varit så levande som nu. På jobbet. Och jag får aldrig se den sidan. Och det samma gäller för mig. Du skulle sett så jag strålade älskling. Där i Rom, mellan kindpussar och nya dofter från gaturestaurangerna. Men jag skulle byta bort det i ett ögonblick, mot en natt med dig...