Alice faller ner i kaninhålet och hon är ensam igen i en värld av tvåsamhet och ensamhet. Hon sätter sig på ett flygplan på onsdag och tavlan blev klar och den blev bättre än den förra. Och vad som händer sen är det ingen som vet, inte Alice, inte kaninen, ingen.

Det finns ett hemresedatum, och efter det ska hon med ljus och lykta söka boende i Stockholm. Ett rum på söder. Där hon kan ha lite blommor och sin arbetsstation i väntan på bättre ekonomi.

Var är pengarna Alice? Du spenderade dem på din resa, gjorde du inte så? Hur mycket har du kvar när krediten är betald- täcker det din leasing? Alice pekar stumt på checken som lösts in och säger den täcker upp leasingen. Men pengar till hyran för rummet Alice? Har du det? Alice blundar, det är allt som går att göra när rösterna ställer frågor. Älskvärda röster från mor o far o bröder. Från vänner. Från sig själv.

En sak i taget. En dag i sänder.

Och hjärtat blöder och spiller ut röda smaragder över hela mattan. De går inte att laga, hjärtat blir aldrig någonsin helt igen. Varje man man släpper in i sitt liv tar en del av ens själ sa vännen. Kanske biten är liten om man setts bara en liten stund, en vecka, ett halvt år, ett år? Men åtta år?

Åtta års själ, kanske en tiondels hjärta fattas. Eller mer. Det känns som mer. Borta för att aldrig mera återvända, han får behålla det. Kanske tog jag en del av hans hjärta.

Kanske våra hjärtan egentligen är lapptäcken. Du stjäl en bit, jag stjäl en bit.

Ja.

Vi är lapptäcken, ihopsydda Frankensteins.

♥