Först och främst
vill jag bara säga

-Kom fan inte och säg att allt ordnar sig till slut!

Jag är så jävla trött på hela skiten
alla går runt och predikar om att livet ska levas fullt ut
att man ska ta vara på det man har
försöka se positivt på det hela

Det har jag gjort nu i snart 22 år
och inte fan har jag sett något positivt
oki jag ska inte ljuga nu
klart jag har sett positivt på MASSOR av saker
glatt mig åt något som jag sett fram emot
längtat och hoppats har jag också gjort
Men inte fan har det gått bra i slutändan

Allting
varenda liten detalj i mitt liv går rent ut sagt åt helvete
man skulle kunna tro att någon har förbannat mitt liv
det verkar tom som om oturen är min bästa vän
ALDRIG att den sviker mig
eller lämnar mig att ensam glädjas
\"Jag tycker synd om dig... du har sån jävla otur\"
ja men, tack snälla för påminnelsen!

Just när jag trodde att allt höll på att falla på plats
efter allt jag gått igenom och varit med om
så föll det åt helvete
Är mitt liv verkligen dömt att misslyckas så???
vad är det för fel jag gör hela tiden?

Jag som på senaste tiden hade börjat se en framtid
jag hade verkligen fått hoppet tillbaka
trodde verkligen blint på att nu...
nu är det min tur att leva
Jag såg min framtid framför mig
HÖR NI VAD JAG SÄGER?!
för första gången i mitt liv hade jag en framtid
och såg fram emot den till och med
Men nu...

\"Du har alltid ett leende på läpparna,
hur lyckas du att alltid vara så glad?\"
Ja det har jag också hört förr
och jag vet faktiskt inte hur jag lyckas bluffa er allihop
och alla kommer med sina problem till mig
tror att jag är frälst av Gud
för så bekymmerfri är jag

Gud???
Den slutade jag tro på för läääääängesedan
jag behöver inte den trösten
att jag kommer till himlen när jag dör
spelar det nån roll
om det finns något större eller inte
jag lever ju ändå
och jag kunde lika gärna varit död

Himmel eller helvete?
big deal!

Jag är ju halvvägs åt båda hållen