jag trodde jag var frälst,
pånyttfödd
när jag lämnade ett ingenmansland

och jag gick längs vattnet,
kastade småsten som inte ens
ville studsa

vägar som fötterna slitigt alltför många gånger,
försvinner dem aldrig?
mina skor gick för längesedan sönder
för att slippa vända om
fick jag bli min egna skomakare

och med dumdumkulor skjuter jag skarpt, skogen
döljer svältande
deras törst inte ens fjällbäcken släcka

på avstånd hördes sirener
som åkte västerut
fast lukten av rök kom från öster

och åren jag har efter mig
har jag aldrig räknat

rynkorna är ändå flertalet mer