Det är som att känna sant, hur man står med blicken och ser. det är som att se en känsla. Det bubblar i magen. och jag tror att lungorna fnittrar. Rycker till på mungipan. Det kliar på högerfoten, men det finns ingen anledning att besvara dess retning. Låt det klia. Så bäst det vill.

Det är som att veta allt, utan att veta Någonting. Och hur de inre rummen öppnar sig, lite på glänt , något som strömmar ut. Plötsligt är man där, utan att förstå varför, och hur man då sitter i mitten på golvet, med lotuslagda ben. Tittar sig omkring. Ser tyst. Lyssnar. Betraktar.

Det går att ta rummen med sig, inom. Eller möjligen att man befinner sig där då man bestämt sig. Vem skall man bjuda in..? Man kanske inte skall bjuda in någon alls,,kanske det tillochmed är så, att det är själens heligaste boning, att andra kanske inte ser, förstår - samma som mig. Det handlar mindre om klichén; att man givit av sig själv..för just det där är bara egotrippat och hör till de lägre sfärerna. Nej, jag talar om något annat. Något helt annat.

Att utforska sig själv, och de olika komplexa sidorna som sprungit genom rummens alla korridorer nästan en halv livstid. Skymtat förbi. Dialogiserat. Viskat. Skrikigt. Motarbetat. Samarbetat. och ibland utan att känna efter Guldet. och de olika sidorna varit främmande för varandra och mestadels monologiserat sin tomhet. Behov. Inte för att dom varit helt ofyllda, utan kanske mer..att dom aldrig hälsat på varandra..fastän dom bor på samma hotell.

Sökaren. Nyfikenheten själv, går gärna vilse eftersom han älskar att försöka hitta tillbaka. Det är äventyret i sig själv som är resan, fastän han vet att det kan ske i oväder och storm, så säger han alltid samma sak när han kommer tillbaka.." fyfan vilken resa " så ler han, och kastar kappsäcken på golvet och lägger sig på sängen med händerna bakom nacken och blickar uppåt.

Konstruktören. Han som finner delar, saker, ting, samlar på sig och mumlar för sig själv.." det här..kanske jag har användning av i framtiden " Konstruktören lägger det han finner i olika lådor. och de finns från golv till tak. När han inte är ute på jakt efter ting så sitter han oftast och knåpar ihop de tusen olika delarna till något helt, något som kanske är konstruktivt, användbart, drar slutsatser och vrider på infallsvinklar, systematiserar något okonkret till hans befintliga verklighet.

Väktaren/soldaten. Soldaten som kan sitta högst uppe på en kulle under dagar och nätter och spana efter främmande fientlighet, som inte skall passera eller inkränkta på dennes domäner. Vapnen står uppradade bredvid, redo att användas vid varje misstänkt hot. Han har en följeslagare, Väktaren.
Vars uppgift är att vaka, kring domänernas stugor, är eldarna släckta överallt när byborna lagt sig ? Har alla kommit hem ? Väktaren kan ta sig överallt på ingen tid alls. En självinställd klocka sitter i hans själ.

Soldaten brukar säga; jag kan dö för att försvara våra slätter, intill sista bloddroppe. Det är mitt kall. Med övertygad blick. Väktaren brukar då säga; jag vakar även över de fiender som är vilseledda inne på våra slätter och leder de ut försiktigt, min uppgift består inte att avskilja, mitt kall är att visa rätt väg. och varna för kommande olyckor, så även för dig min soldat.

De Fem. Skriftaren, Musikern, Målaren, Fotografen, Filmaren.

Skriftaren skriver hela tiden. Inom sig, jämt och ständigt. Av och an. En fortgående inre process där dialoger och monologer har ett obegränsat utrymme, men samtidigheten och facits kritiska skildringar tilllåter bara några få procent av den " inre skrift" verkställas i konkret handling.

Musikern, som med hjälp av digital teknik, både ser och hör komplexa sammansättningar inom sig, och dras med i toner och fritt musikaliskt skapande. Han brukar säga; det tar aldrig slut, det kommer nya ackord hela tiden fastän jag sitter med ett och samma stycke för att slutföra. Det tar aldrig slut. Det kanske aldrig skall ta slut ? Det kanske är en oändlig röst som med allehanda instrument samtalar med mig..?

Målaren. Det börjar aldrig med en tanke, utan ett streck som dras diagonalt över pappret, duken. och finner sina egna positioner efter några sekunders cirklande, avbrott, rutande, skiljande, samverkande. och hur färger föder sig själv, något som föds, från ingenstans till Nuet. Han brukar säga; ge mig en duk på tjugo gånger tjugo meter och en stege. Det tar några år att föda, men när det är klart. så är det.

Fotografen. Ingenting kan undgå. Små kiselstenar i en arrogant skugga. En måsjäkel ståendes på en hamburgerbricka utanför MC Donalds, ätandes febrilt från några förvånande lunchgäster. Löv. Träd. Sand. Jord. Vatten. Fingrar. Ögonblick. Ögonblick. Han brukar säga till Konstruktören; har du nån användning av detta ? och håller upp några tusen foton i luften.
" jag lägger det i sammanhanget.." säger konstruktören, och börjar sortera i rätt lådor. " tills jag ser en helhet " mumlar han idogt upptagen med de nya omständigheterna.

Filmaren. Det finns en stillhet i rörelsen, manar han fram, och konstaterar att allt rörligt är Konst. och kan med lätthet stycka upp 60 sekunders filmsnutt på några ben som går fram och tillbaka utanför en ingång. Människor kommer ut. Människor går in. delas med 0,5 sekunders växlande bildrutor på vart femte, och hur Filmaren kan se;fem olika ben samtidigt- gå in och ut. I varandra i saxat format, där ögonen, sinnena kan se allt samtidigt, men fortfarande med en viss optisk fördröjning.

Oftast står de andra Fyra tysta och fascinerande och tittar på. De lär sig av honom, för han hittar alltid nya moment, och det är tydligt; att det är; allt som sker runtomkring som är Konst, säger han då. Se noga, titta noga, lyssna, ta in och selektera, alstra. Allt är förädlat. allt. det gäller bara att vaska. Allt rörligt kan vaskas med stillhet.

De Fem, har känsla, tanke, inlevelse, upplevelse, som inspiration.

Pojken. Som en gång sprang iväg, och fortfarande ibland irrar omkring. Men han har funnit sina smultronställen, och vill vara ensam där. Han brukar klättra i träd, ta tag om stammens omdömme och hiva sig upp, för att sedan sitta lagom skymt bland grenarna för att få vara, enskild. När han blir hungrig så hoppar han ner, och tänker på god lagad mat, och springer tillbaka till en dörr, som faktiskt alltid står öppen. Ibland kan han rygga tillbaka, då det plötsligt uppstår en längre gestalt, som utan att fråga försöker lägga sin hand på pojkens hjässa, möjligen i all välmening, men pojken kan ibland inte skilja på händer och stenar. Händer är mjuka. Stenar är hårda.

Så därför, har han alltid samlat stenar.

Ibland har det varit gräl, då Konstruktören velat ha dom för sin egen del.
" men du pojke..vad skall du med dessa stenar till? du vet ju att det är jag som placerar allt som hittas i mitt kartotek av delar "

Pojken försöker gömma stenarna i handen, bakom ryggen.

" men det är ju mitt!"

" inget tillhör dig..vi tillhör tillsammans, så..ge hit...det är jag som skall avgöra vad dina stenar har för helhet..du kan inte!"

" jag kan!"

" nej..du är Pojken ju. Du kan inte "

Konstruktören tar ett steg framåt och försöker bända upp pojkens handleder, som nu försöker vrida sig, och slita sig från Konstruktören med all sin förmåga. Pojken håller sina stenar hårt och det skär in hans handflator.

" släpp mig!" skriker pojken, och lyckas kasta sig loss, men ramlar samtidigt på marken och stenarna kastas ut.

Konstruktören går fram och samlar ihop dom. Pojken ligger med benet över det andra, och skymmer sitt ansikte med armen.

Sedan går Konstruktören. Pojken sätter sig upp, känner med handen på låret, som nu fått en rodnad. och knäna grusskavda. Han gräver med händerna i jorden, slår en knut kring det, går hem, och in på toaletten.

Ser sitt ansikte, och kastar jordklumpen rakt i spegeln.

Väktaren står plötsligt bredvid

" det enda sättet att gömma en sten för Konstruktören, är att lägga den i hjärtat. "

Poken tittade upp.

" eller..att lägga hjärtat utanför stenen "

Pojken stod tyst och tittade på Väktaren.

Sedan den dagen, var havet, stränderna, stenarna, klipporna, en del av pojkens hjärta.

Äventyraren. Han som knappt har några begränsningar, och ser allt i det omvända i en positiv favör, och snabbt kan avgöra vilka och vem som kan dela med sig av sina egna själsliga stjärnor. Utbytet och den väsentliga medvetenheten, energierna och skrattdepåerna, lusten och kärnans brinnande magnetism. Agerandet och impulsvarandet, som vill och vill och vill.

Vill jämt hela tiden, och vilar knappt under sin fixidé. Hittar lösningar och alternativ på världens elände, är ständigt hungrig på nya insikter, och mättar sig sällan, och både Konstruktören och Äventyraren har ett djupt och välgående samarbete. Äventyraren; ta nu hand om detta..och gör vad du vill med dessa ting. Jag har själv vad jag behöver. Sedan står Konstruktören och rotar runt i nåt intressant att känna på, titta på, hålla i. Sökaren brukar då också stå och bevittna, känna, hålla, ställer frågor. Får lite svar. Mer för att vara rustad inför nästa resa.

De Fem är också rejält nyfikna, de vill också delta. Få göra något av Äventyrarens upplevelser. De får. och gör det också.

Pojken tycker det är skönt att de andra samlas ett tag, nedanför det träd som pojken sitter i. Han följer deras diskussion, och inspirerande framsteg, från en tanke till en hel handling. Han njuter.

Älskaren. Har en känsla, av att vilja. En helhet. Något vackert, fint. Att få dela sig naket och ohämmat explodera, i en parts själsliga sköte. Generera samförstånd, bli en del av alla de samlade.

Advokaten. Som ibland måste rycka in och försvara de alla. Tyvärr är de alledes för vilsna i sina egna rum, och Väktaren har ständigt påpekat; OM ni råkar ut för ett problem..möt det tillsammans! Sitt inte där enskilt och tro; att det bara är ni som äger problemet, vi äger det alla. Advokaten: men kära Väktare..kan du inte inse..eller förstå att varje del av alla bär på sin ensamhet.

Väktaren pekade på Pojken i trädet; han där är ensam, men han är också en del av oss" Advokaten; just det! ni är alla en del av honom, så visst är både Målaren och Äventyraren ensam i sitt ?

Väktaren; men samarbetet då ? vi samarbetar.

Advokaten; tillsammans ja. Men samarbetar ni enskilt ?

Väktaren; hur kan man samarbeta enskilt när alla sitter i olika rum ?

Advokaten; just det! ni måste samlas i ett rum..

Väktaren tittade förvånat runt på de andra, som satt tysta och begrundade.

- får vi återkomma ?

Advokaten: Återkom gärna. Tillsammans.

Väktaren; men vi är så många fler..

- välkommen.