motsatt öppning himlen själen skänker,
där från solig bergshöjd synen svävar,
slutes havets genomskinlighet
sakta av de spyor mänskan kräker
ut i livsförlossnings vida sköte

slutet är oändlighetens öga,
ej dess bottenlösa rymd att skåda,
ej är myriaders myllerliv
däri att fägna, föda mänskomyller…


obeskrivligt skönt var havets glitter,
obeskrivlig var dess friska vildhet;
tämjd av olja, plast och allskönt krafs
vilar vilda havet strax i dödens
stela famntag, sorgset suckande,
sörjande sin genomskinlighets
slutna öga, livets gudagivna
spegel, bakvänd nu, att spegla stumhet

längtan åter, är vårt arvegods,
skuld att bära, som allt tyngre gåva
till de gråtande som efter oss
beredda är att axla oförtjänta
arvet: bokliga bilder av livfyllt hav,
tårar attt gjuta vid livets grav.