Det är kallt, mörkt och förutom vinden som ropar utanför är det också tyst.
Ljuset från bostaden kastar ett mjukt sken på trädstammarna runt omkring, men det gör bara mörkret i skogen ännu mer kompakt.
Det är den värsta vinden på många år. Överallt hörs träd som bryts av och störtar ner på den snötäckta marken.
Även i huset är der kallt. Dess isolering har för längesedan slutat bevara värmen.
Peter sitter framför eldstaden. Bredvid honom sitter hans småsyskon. Eva är blek och darrar av köld, Edvin sitter bredvid, även han lika kall. Mamma Kristin sitter också där. Hon ser in i elden och skäms för den värld hon fött sina barn till. Alla sitter de och försöker värma sig så gott de kan, det är för kallt för att möjligen kunna somna.
Magarna skriker efter mat, kropparna efter värme och deras hjärtan efter trygghet. De har inte haft något av detta på ett tag. Sedan deras far och make dog har de ingen som kan försörja dem längre. Det är tre år sedan han gick bort i cancer och de har försökt klara sig på det arv han lämnade efter sig, men det har inte räckt länge.
Peter, som är den äldre av syskonen, var tvungen att hoppa av andra året i gymnasiet för att söka jobb istället. Men allt arbete ger uselt betalt och de lever nu på gränsen.
Året är 1989 och familjen Eriksson har aldrig haft det så svårt som nu.
Plötsligt hörs tunga dunkar på dörren. Familjen rycker till eftersom ingen någonsin kommit och hälsat på dem tidigare. De vågar inte öppna. De är rädda att det är någon som ska ge igen för den mat de faktiskt stulit.
Sakta börjar dunkarna avta och till slut hörs de inte alls längre. Peter vågar sig fram till dörren och öppnar den försiktigt. På marken framför verandan ligger en kropp.
Peter rusar fram till den och vänder upp den på rygg. Det är en ung kvinna, ungefär i hans egen ålder. Hon är medvetslös. Andningen och pulsen är så svag, huden är lika kall som snön den ligger i, men det är inte det som är det mest oroväckande. Det röda, det stelnade blodet, täcker hela kroppen
Peter bär in den medvetslösa kvinnan in i huset. Han lägger ner henne på soffan och börjar klä av en del av de blöta och söndertrasade plaggen och bädda in henne i de filtar de kan uppbåda. En liten stund går och plötsligt, som om kvinnan aldrig varit medvetslös, sätter hon sig blixtsnabbt upp i soffan och drar krampaktigt efter luft. Hon stirrar på väggen framför sig men vrider efter en stund, mekaniskt på huvudet. När hon får syn på Peter vid sin sida hoppar hon snabbt upp ur soffan och rusar därifrån till badrummet på andra sidan rummet. Hon springer in i rummet och slår med en ljudlig smäll igen dörren efter sig, precis framför näsan på Peter som förtvivlat försöker stoppa den något förvirrade kvinnan. Han bultar hårt på dörren.
- Ursäkta!…
Han väntar. Inget svar.
- Ursäkta, men du låg nyss medvetslös på min soffa. Är det säkert att du mår bra?
Det kommer fortfarande inget svar från badrummet. Peter väntar länge vid dörren men inget händer och till slut kan han inget annat göra än att bekymrat sätta sig i soffan. Han kurar ihop sig, slår armarna kring sig. Han har glömt hur kallt det är i huset. Han kan nästan ana ett moln framför munnen när han andas. Resten av familjen har gått in i stora sovrummet för att inte vara i vägen, de ligger och snarkar tyst tillsammans.
Peter huttrar till och ser bort mot badrummet en sista gång. Den öppnas inte och snart faller han in i en orolig sömn.

Peter väcks på morgonen av att en solstråle letar sig in mellan gardinerna och ilsket lyser honom i ansiktet.
Hans mor och syskon har redan gett sig av. Leksaker ligger fortfarande spridda över golvet, får honom att snava på sin väg till badrummet.
De kommer troligen vara borta hela dagen. Peters mor ska spendera hela dagen åt att leta arbete och Eva och Edvin kommer att ha en behaglig dag på förskolan.
Peter minns den besynnerliga dröm han drömt under natten. Drömmen om hur han hittade en ung kvinna utanför deras veranda, medvetslös, som sedan rusat in i deras badrum, vid fullt medvetande.
Han går in i badrummet för att utföra sin dagliga rutin men möts av en chockerande syn. I badkaret ligger den unga kvinna han drömt om. Han inser snart att det inte alls varit en dröm, utan i högsta grad verklig. Men kvinnan ser inte alls ut som hon gjorde i går kväll. De söndertrasade och blodiga kläder hon hade igår är spårlöst försvunna och ersatta med nya. Ansiktet som var smutsigt och även det täck av blod är rent. De stora ögonen som förut varit gömda under tovig lugg är nu synliga och de ser förvånat upp på Peter när han kliver in i badrummet.
- Ursäkta mig, men vem är du egentligen? frågar Peter försiktigt.
Efter en viss tvekan öppnar hon munnen.
- Madeleine. Jag heter Madeleine och jag vill tacka för allt du gjort, vad det nu än var, men jag måste gå nu.
Hon reser sig upp ur badkaret för att göra sig beredd att gå men benen viker sig plötsligt under henne och hon faller handlöst mot golvet. Peter fångar upp henne i sista sekund.
Deras ansikten råkar hamna så nära varandra. Peter kan inte slita blicken från henne. Han stöttar henne bort till soffan där hon får sätta sig ner.
- Vart kommer du egentligen ifrån och hur hamnade du utanför vår veranda? Du var medvetslös. Varför?
Madeleine svarar inte. Peter granskar henne upp och ner. Hon är tunn, nästan skör. Hennes mörkt röda hår hänger varsamt över hennes späda axlar. Hon har skarpa, mörkgröna ögon och fylliga läppar. Hon är så vacker.
Peter kommer plötsligt ihåg att han att inte sagt henne sitt eget namn.
- Mitt namn är Peter och jag…
Mitt i meningen noterar Peter något på Madeleines tröja. En liten fläck, mörk, nästan brun till färgen. Han ignorerar den först men ser sedan att fläcken breder ut sig på tröjan. Den växer och växer och nu ser han att den inte är brun, utan röd.
Han skriker till, slänger sig över soffan och sliter upp tröjan. Det är inget där. Han letar förbryllat över hennes mage, där fläcken synts, men finner ingen uppkomst till den.
Han drar sig tillbaka och ser plötsligt Madeleines ögon, fyllda förskräckelse och förvånad. Han inser vad han nyss gjort.
- Det var något på tröjan, jag lovar! Det var blod…
Han lägger generat tröjan tillrätta men ser inget spår efter fläcken på den.
- … trodde jag.
Peter förstår ingenting. Han hade ju sett den, eller? Han börjar fundera på potentiellt liv som galning.
- Jag måste nog gå nu, säger Madeleine blygt. Hon börjar försiktigt resa sig upp ur soffan.
Peter vill inte skiljas så här, inte på det här sättet, han vill inte skiljas alls förresten. Peter hör hur Madeleines mage skriker efter mat.
- Du vill inte ha lite mat då, innan du går?
Madeleine stannar till. Hon är hungrig, vrålhungrig, men vet inte om hon vågar vara kvar här länge till. Hon vet ju inte om Peter vill henne gott eller ont. Hon tänker en stund.
- Jo, tack, det skulle vara gott med mat.
Peter går till kylskåpet men när han öppnar det ser han att där inte finns någon mat. Han stänger det snabbt så att Madeleine inte ska hinna se och han får skämmas ännu mer. Han tänker snabbt och kommer ihåg att han faktiskt har lite pengar kvar av lönen.
- Äsch, det är ju så fint väder. Vi kan kanske äta ute istället?
Madeleine, som hann se att det i själva verket inte fanns någon mat där, svarar tacksamt ja på erbjudandet.

De går till en korvkiosk en bit därifrån, en bra bit faktiskt. Huset ligger långt ifrån annan bebyggelse. Det gör inget för Madeleine, för det är faktiskt vackert väder ute. Solen skiner på kristalltäckt mark, det är vindstilla.
De äter en varmkorv, pratar och har det trevligt men när de ska hem igen råder tystnad mellan dem. Ingen vågar säga något för att bryta tystnaden. Till slut kommer ändå den oundvikliga frågan:
- Madeleine, vad gjorde du egentligen utanför min veranda? Varför var du medvetslös och täckt av blod?
Madeleine stannar upp, hon ser ner i marken. Peter kan se att hon letar febrilt i minnet.
- Jag… jag vet faktiskt inte. När jag tänker efter minns jag… ingenting.
Hennes ögon fylls av förtvivlan. Korta minnesbilder blixtrar förbi och gör allting ännu mer förvirrat och suddigt. Hon skakar på huvudet, armar och ben börjar darra.
- Jag minns ingenting! Min familj, om jag hade någon, min barndom, vänner. Ingenting förutom mitt namn, Madeleine Bäckström…
Plötsligt upphör alla hennes rörelser. Hon kan urskilja något i sina minnesbilder.
- Det var kallt, mörkt och tyst… så tyst… Plötsligt var jag bara ensam. Jag sprang. Sprang genom en mörk skog och sen…
Madeleine ser på Peter. Han ser hur hennes gröna ögon fylls av sorg. Han känner sorgen själv, den är så tung i hans bröst. Han tar hennes huvud mellan sina händer, ser henne djupt i ögonen.
- Madeleine, det kommer att bli bra, du kommer att klara det. Jag ska hjälpa dig igenom det här, hjälpa dig komma ihåg vad som hände.
Madeleine skakar på huvudet. Tårarna rinner nerför hennes kinder.
- Nej, nej! Inget kommer någonsin att bli bra, aldrig! Du vet ingenting! Inget!
Hon sliter sig loss ur Peters händer.
- Lämna mig ifred! Jag måste härifrån. Varsomhelst utom här!
Innan Peter hinner stoppa henne har Madeleine vänt om och springer från platsen. Hennes ryggtavla försvinner in mellan träden och in i skogen.
Peter står kvar på stället, han vet inte vad han ska göra. Han vill springa efter henne men vet att han inte kan göra något för att hjälpa henne. Det här är något som hon måste ordna upp själv.

Dagen går förbi och Madeleine syns inte till.
Peter tar hand om sina småsyskon och hjälper sin mor. De lever precis som vanligt och Peter säger inget annat men hela tiden gnager oron i honom. Flera gånger går han ut på verandan för att se om Madeleine kommit tillbaka, men varje gång är verandan lika tom. Han ångrar sig. Varför följde han inte efter henne, stoppade henne?
Till slut ger han upp väntandet. Både dag och natt går sakta förbi, nästa dygn likaså. Tre dagar passerar men han hör eller ser ingenting av henne.
Den fjärde dagen sitter hon där på verandan. Peter överraskar henne, som om hon inte varit närvarnade.
- Så du är tillbaka igen… Var har du varit?
Madeleine stirrar stint framför sig. Hon suckar.
- Jag vet inte, vet ingenting…
- Vet du inte var du varit de senaste tre dagarna?
Peter tror hon driver med honom.
- Tre dagar, har det gått så lång tid. Jag vet bara att jag suttit på den här verandan en liten stund
Peter förstår att Madeleine faktiskt inte vet var hon varit. Hon verkar fortfarande inte vara där. Hon stirrar rakt framför sig, huvudet vilar i hennes händer. Det är som om det stod någon där och talade till henne.
Hon vänder sig sakta mot Peter. Ögonen är blanka. Det ser ut som om en uråldrig själ betraktande följer honom från dem. Peter tar henne i sina armar och vyssjar henne försiktigt. Han känner att vänskapen är bekräftad, men han känner också att det de har är något mer än vänskap, han vet bara inte vad.
Madeleine bor hos Peter och inget ovanligt inträffar igen. De konstiga händelserna är snabbt glömda och dagarna fortsätter förbi i vanlig ordning. De blir till veckor, månader och snart har det gått ett år. Deras vänskap växer sig starkare och starkare och utbyts snart mot något annat, mot kärlek. Även den blir starkare och starkare. De lämnar aldrig varandras sida. De svär varandra evig kärlek dag efter dag.

En dag sitter de båda i bilen och kör omkring i trakterna.
Plötsligt springer ett rådjur upp på vägen, framför bilen. Peter, som kör, pressar ner bromspedalen, men vägen är isig av nattens kyla. Bromsen blir för skarp, bilen börjar volta, varv efter varv. Den stannar till slut. En bit längre bort skuttar rådjuret oskadd, men chockat, bort därifrån. Inte en rörelse kan ses från bilen.
Peter slår upp ögonen. Det har gått ett bra tag nu, det har börjat mörkna och stjärnorna börjar försiktigt betrakta planeten under dem. Han har legat avsvimmad men har inte mer skador än en bula i huvudet. Den andra sidan av bilen, den där Madeleine satt, är totalkrossad. Ett hopp tänds ändå när Peter inte kan finna Madeleines kropp i den. Han kryper ut ur bilen och söker med blicken efter henne. Hoppet släcks snart och utbyts mot oro eftersom hon inte heller finns området runt bilen.
Plötsligt hör Peter snyftande andetag. Han ser mot det håll snyftningarna kommer ifrån och ser något hukande på marken. Han rusar dit och finner Madeleine med kinder våta av sorg.
- Madeleine, är du oskadd?
Han ser att kläderna på hennes kropp är helt söndertrasade, men inga sår eller andra skador syns. Han ser tillbaka på bilen igen och förstår inte hur någon någonsin skulle kunna överleva något liknande.
Madeleine svarar inte, ser bara med uppspärrade ögon framför sig. Peter tar henne i sina armar men Madeleine sliter sig loss.
- Jag minns igen, men jag vill inte… Jag hade en familj, mamma, pappa och lillebror. Jag älskade dem så…
Rösten bryts, Peter böjer sig fram men stoppas av henne igen.
- Vi var ute och körde i vår bil, vi skulle till mormor. Det var vinter, dagen innan julafton, och baksätet var fullpackat med julklappar. En snöstorm drog plötsligt över oss, halkan på vägen blev extrem. Pappa tappade kontrollen över bilen. Den snurrade runt, voltade varv efter varv. Till slut stannade den. Jag var medvetslös men vaknade efter ett tag. Jag var inte skadad förutom ett jack i pannan som blödde lätt. Det var så tyst och kallt… och ensamt. Mamma och pappa… de var döda. De satt livlösa i framsätena, lutade mot varandra.
Tårarna strömmar nu ännu snabbare ner för Madeleines kinder.
- Min lillebror låg avsvimmad i mitt knä. Han var täckt av blod och så blek att jag trodde han var död. Men han andades fortfarande och han var allt jag levde för just då, hans överlevnad var mitt mål. Jag kröp ut ur bilen och såg att vi hade hamnat en bra bit ut i skogen. En bit längre bort såg jag vägen, öde och tom. Jag sprang dit, försökte få tag på någon som kunde hjälpa oss. Det kom en bil. Den stannade och jag såg att mannen i den såg mig.
Madeleines händer knöts till hårda nävar som darrade av ilska.
- Jag vinkade mannen till mig medan jag sprang tillbaka till bilen. Min bror andades fortfarande, men svagt. Jag ropade på mannen att skynda sig och när han kom mot mig såg jag att han var lång, kraftigt byggd och flintskallig. Han gick snabbt förbi mig för att hämta min bror och jag började nästan gråta av lättnad. Men när mannen kom ut ur bilen igen såg jag ingen bror i hans händer. Något annat blänkte till i mörkret och jag såg att han hade en kniv i handen, med min brors blod på.
Madeleine hade svårt att fortsätta. I sitt minne såg hon kniven med sin brors blod droppandes ner i snön. Rösten hopades bakom tårarna.
- Jag förstod först inte vad han gjort. Jag bara stirrade från kniven till det blodiga stycke i baksätet som en gång varit min bror. Kniven närmade sig sakta mig men hopplösheten var enorm, jag ville bara lägga mig ner där på marken och inte leva mer. Plötsligt började ändå mina ben röra sig, en sista överlevnadsinsats antar jag. Jag kände hur mannens fysik gjorde att han hamnade längre och längre bakom mig. Plötsligt fastnade min fot i något. En gren hindrade min väg och jag föll handlöst ner i snön. Jag visste, när jag låg där, att mannen redan kommit ifatt mig och stod böjd över mig. Jag slutade kämpa. Jag vände mig över på rygg och såg på mannen över mig. Jag såg honom i ögonen, såg dem utstråla ondska. ”Varför?” och han svarade, med ett elakt grin över de spruckna läpparna: ”För att jag är ett snällt barn och ni har julklapparna”…
Peter kan inte förstå hur någon kan vara så ond. Det värker i bröstet på honom när han plötsligt får se fläcken på Madeleines tröja igen. Den växer och Peter brister i gråt när han lyfter upp tröjan. Han vet redan vad som ska komma den här gången men han är ändå inte beredd på synen som möter honom. Ett stort köttigt sår lyser rött på den bleka hyn. Blodet pulserar ut i hjärtats takt och strömmar ner för bröstet. Han darrar av förtvivlan.
- Peter, jag dog… Jag dog och är… död.
Peter vill inte lyssna.
- Nej! Nej, Madeleine, du är här med mig nu. Du är inte död, du är ju här! Allt kommer att bli bra, du kommer att bli bra! Vi ska alltid vara tillsammans.
Madeleine ler och stryker honom ömt över kinden.
- Jag tror jag gick vidare för att jag kände att jag måste berätta för någon, men det var inte meningen att jag skulle finna mitt livs kärlek… i döden. Det finns inte bara ondska i världen, Peter, du finns ju också här.
Peter håller Madeleine i sina armar och känner det varma blodet pulsera över sitt bröst. Han känner hur hon blir tyngre och tyngre i hans armar och hennes hud blir kallare mot hans. Han lägger henne i sitt knä och ser henne i ögonen. Hon är så vacker.
Runt omkring dem börjar snön på marken skifta färg från vitt till rött.
Peter känner hur Madeleines hjärta slår saktare och saktare. Andningen är knappt märkbar, ansträngda rosslingar letar sig upp ur hennes hals. Blodet rinner nu bara i fina strålar ner för bröstet.
- Vi kommer att ses igen, Peter…
Hon ler mot honom.
- … det vet jag att vi gör, någon dag.
Peter nickar, sorgen är outhärdlig. Ljuset i Madeleines ögon börjar sakta försvinna. Hon tar ett sista andetag:
- Jag älskar dig…

Tystnaden har aldrig varit så påträngande som den var då, ensamheten aldrig så skrämmande. Peter sitter vid köksbordet. Fåglarna sjunger utanför fönstret. Det är en varm sommarmorgon. Peter blir plötsligt avbruten i sitt drömmande av att en liten flicka drar i hans morgonrock.
- Pappa! Du skulle ju leka med mig! Minns du? Du skulle vara häst och jag prinsessa!
Peter lyfter upp sin lilla dotter i famnen. Han kramar henne hårt.
- Ja, du är ju min lilla prinsessa…
En kvinna stiger leende in i rummet. Det mörka håret är rufsigt av en natts djup sömn.
- Aha, där är familjeförsörjaren. Ska inte du åka till jobbet nu, älskling?
Hon går fram till Peter och kysser honom god morgon, rufsar om håret på sin dotters huvud.
- Jag tror ja tar ledigt idag. Kan du skjutsa barnen?
Peter väntar på svar samtidigt som en liten pojke kommer inspringandes i rummet. Han slänger sig i soffan framför TV:n och stoppar tummen i mungipan.
- Ja, visst det kan jag. Mår du bra då?
Peter ler och betraktar sin familj.
- Jag mår alldeles utmärkt. Det är bara något jag måste uträtta.
- Okej, men du får inte glömma att vi ska till din bror i kväll. 20 är ett viktigt år! Din syster skulle förresten hämta upp er mor och komma dit lite senare…
Hans frus ord blir mer och mer otydliga. Han betraktar sin familj och ser dem göra sig i ordning och ge sig av.
Timmarna går sakta förbi. Det är eftermiddag när han till slut bestämmer sig, sätter sig i bilen och börjar köra.

Det tar en halvtimme dit. Han kör förbi sitt hem, sin barndom, och starka känslor väller upp inom honom. Alla minnen blixtrar förbi. Han vänder snabbt bort blicken, vill inte minnas hungern och kylan. Han har aldrig berättat för någon.
Kyrkogården är så vacker, iordninggjord. De flesta gravar är dekorerade med blommor, precis nya eller ditsatta för ett tag sedan.
Peter kan vägen dit, fastän han aldrig varit där tidigare. Det är 15 år sedan hon lades där. Det var visst hennes morföräldrar som ordnade gravarna, en för varje familjemedlem. Små torkade blommor pryder graven. Stenen är smutsig, mossa täcker stora delar av den. Men texten i guld lyser igenom som svart på vitt: ”För alltid älskad. Madeleine Bäckström * 27/5 1971 23/12 1988”.
Det är en vacker sommareftermiddag. Den röda solen kastar ett milt ljus över den vita kyrkobyggnaden och en ljum vind drar över kyrkogården.
Peter minns natten. Hur han länge satt med Madeleines kropp i kylan. Väntade på att hon skulle vakna igen, väntade på något som aldrig skulle hända. Tårarna rann över hans ansikte, fortsatte ner på kroppen han förgäves försökte värma. I nästa stund vaknade han på ett sjukhus, tre dagar hade gått. Alla skakade på huvudet åt frågan om de sett en kvinna på platsen där ambulansen funnit honom.
Han minns chocken han fått när hans mor ville att han skulle gå till en psykolog. Chocken när hon berättade om det senaste året. Hur hon sett Peter prata med någon som inte fanns, skratta åt ohörbara skämt, kyssa osynliga läppar. Hennes förtvivlan över att inte kunna göra något för sin son och inte heller våga.
Peter hade gjort som hans mor önskade. Gick hos en psykolog, pratade om Madeleine. Psykologen förklarade henne som något hans hjärna skapat som en sorts ersättning för Peters fars bortgång. En kärlek som ersattes med en annan kärlek.
Peter förstår att Madeleine aldrig funnits i hans familj, setts av deras ögon, men han vet att hon fanns, vet att han älskade henne. Hon är borta, det vet han, men han vet var han kan finna henne.
Han hade inte vågat. Han ville inte uppleva sin värsta mardröm. Att stå på jorden som höll dem borta ifrån varandra. Veta att hon var så nära men ändå så långt borta och se stenen som var beviset på att hon inte längre fanns i hans värld. Under åren har han samlat styrka och mod att orka dit och nu står han där.
Han böjer sig ner. Rengör stenen, planterar sina blommor så som han tror de ska planteras, han ställer sig upp och betraktar sitt arbete.
Han tänker på att hon ligger där nere men vet samtidigt att hon nu är där uppe med sin familj. Hon väntar på honom, det vet han.
Ett leende sprider sig över Peters ansikte samtidigt som en tår letar sig ner för hans kind. Han har andra människor att älska nu, sin familj, och den gången de ses igen blir det inte samma sak.
Han böjer sig ner och kysser stenen sedan ställer han sig upp igen. Vinden börjar ta i. Han känner hennes fingrar som vinden i hans hår. Han vänder ansiktet mot skyn och viskar:
- Jag älskar dig…
Han går tillbaka till bilen igen, kör därifrån och lämnar sitt livs kärlek bakom sig. Vinden tar i ännu mer. En röst hörs, svagt men ändå klar. Den viskar till svar:
- … för alltid…