Jag var hjälplöst borttappad i evighetens blåsvarta sockervaddsdimma

Och du var där, på precis samma ställe utan att vi rörde vid varandra

Vi flöt omkring i ett ljudlöst vakuum med stora moonboots som glittrade när ljuset träffade dem

En gång sken solen in genom mitt fönster och jag kunde urskönja glittret från din stövel

Jag simmade efter den, sträckte ut min sårade hand och såg hur blodet droppade från mina ytliga papercuts

Jag kastade mig efter din mjuka fluffiga silverstövel, kämpade och slet i möbler som inte fanns, allt för att komma närmare

Jag såg hur du började möta mig, flöt rakt mot mig och mina öppna spagettiarmar

Aldrig har de varit så öppna, de korsades bakom ryggen på mig och jag bad dig att stå nära så jag kunde sluta dem runt dig, men du kom inte fram

Solen glittrade i dina långa ögonfransar och när dina ögon mötte mina bodde solen i mig

Runt omkring oss seglade benvita rökslingor och jag ville ha dig mer än någonsin

Jag klädde mig i det största leendet som fanns i kvartersbutiken som är öppen dygnet runt och du höll på att byta om till något som matchade

Plötsligt börjar solen att förbereda sig för att lämna oss och vandra vidare över himlen till någon annans fönster

Dina ögonfransar glittrade inte längre och dina ögon dog. Du tog ett steg bakåt och jag tog ett förtvivlat steg framåt, öppnade armarna ännu mer

(KOM TILL MIG)

Solen lämnade oss i den blåsvarta sockervaddsdimman igen och du gick iväg från mig, lämnade inget spår

Ensam stod jag kvar utan att förstå vad som hänt

Det var så fint det vi hade men det varade för kort

Egentligen hade vi väl ingenting, du gick för tidigt, jag som fått lov att stanna ute till ett i natt

Jag irrade efter dig, men mina moonboots ville inte föra mig rätt, jag kände det direkt

Du hade inte gått ditåt, du skulle aldrig gå ditåt, det var för ljust, för kallt, för blåsigt, för mysigt

Just när jag hade gett upp hoppet och satt mig ner på den iskalla stentrappan för att vänta ut gryningen svartnade allt och jag snurrade iväg i ett uppåtgående spiralträd

Allt ramlade ner brevid mig och jag lyftes upp mot regnet, de tunga dropparna som ville tynga ner mig och sa åt mig att det var försent

Din plats är i marken, där ska du sova i evighet, du har ingen plats på jorden längre och därför borde du gömma dig

Jag lät vattenfallet dra ner mig mot marken, jag lät det trycka ner mig i den mjuka jorden som omfamnade mig med den kärlek jag alltid ville ha från dig

Jag skulle precis säga hejdå med lycka i kroppen när du ställde dig framför mig och log ditt söta djävulsleende

Du använde din djupaste förtrollningsröst när du sa hej och sträckte fram din mörka mjuka hand

Jag tar förvånat den och låter den hjälpa mig upp

Jag var smutsig och blöt, jag behövde nya kläder och jag behövde få nåt att fylla mitt tomma bröst med

Du ledde mig en bit bort innan du vände dig om och stod nära, andades lugnt mot min kropp och helt plötsligt var jag torr och ren, till mitt tomma bröst gav du en aptitretare som bara gjorde det ännu hungrigare

Du log ett retsamt snett leende innan du släppte min hand och gick iväg, en gång vände du om och såg längtande, avslöjande på mig

Andfådd står jag kvar och ser hur du nästan försvinner ur mitt synfält innan jag med löjlig pokémonkraft störtar efter dig

Jakten börjar igen