Du var fast i laster och brister men hastigt och lustigt
kom en kontrast dig väldigt väl till pass.
Hokus pokus drog du fokus mot din lotus som nu slog ut
och visa att nu förstod du hur universell kaotisk ordning övervinner civiliserad natur, starka veklingar med späda valkar spränger faktiskt frihetens bur med normala konstigheter ärvda från begynnelsens slut.

I berusad nykterhet talar jag tyst och skryter ödmjukt
om hur vår gemensamma ensamhet bränner ytliga hål
i den framtida historiens ögonblickliga evighet.
Diskretionens sensation framträder dolt i dunkel klarhet.
I lugnt raseri ser jag blint på idiotens genialitet att denne spontant förväntas flyga som en sten flyter fast formbar i noll dimensioner.

Du dör levande i blåsig stiltje, stilla resande mot ditt slumpmässiga öde i möte med förståndigt vanvett, fantasibefriade drömmar och tanklösa funderingar i passiv aktivitet.

Helhet fragmenterad i uniformerade paradoxer paraderar unika likheter mellan rika proleter och feta atleter som vandrar hand i hand med ärliga politiker, begåvade kritiker, engagerade apatiker, tondöva musiker samt anonyma kändisar. De vill alla bli ytliga filosofer som bara äter fil o sover vaket som mätta anorektiker och bor hemlösa med varma vintrar och torrt vatten där fega hjältar ståndaktigt faller offer för judiska nazisters utövande av liberalt förtryck med fredliga soldater och ansvarsfulla ligister som omhändertar flummiga poliser i verklighetens utopi ihopdiktad av stumma analfabetpoeter på en osynlig scen som är så tråkig att du vill sova på dina ben men tvingas stå på tallkottkörteln.

Så du blir en känslolös romantiker nedtryckt i helig synd av en uttryckslös semantiker om du kommer undan mitt substantiella nonsens i det animerade stillebenet Töcknets Tecken. Tack.