Har jag berättat den om när jag utbytte leenden med en främling som jag trodde blev en känning efter bara två öl?

Jag fick höra att jag var ytlig för första gången, baserat på min position i zodiaken som uttalas zåd-i-acken, detta är tydligen mycket noga. Diskussioner om schizofrenin för prövningar av förmågan att tala rätt i rättsalar tillsammans med en mycket uttröttande dialog jag inte hade låtit Igor förbereda mig på. Fan, jag kanske är ytlig? Vad vet jag bortom det rudimentära och oförgängliga i politik, filosofi, religion och språk? Att hålla extrem koll på det senaste ger mig liksom som en huvudvärk, där i kölvattnet av att nästan ha låtit mina värderingar shanghajas av uttorkade kroppsvätskor.

Vänta, det där lät ju helt fel. För hon ville ju bara se en Roman Polanski-film med mig och inte sitta i ottan och nyktra till medan lusten till att ens visa varandra artighet rann ur oss, med alkoholen. Jag är fortfarande inte på det klara med varför människan inte byggts färdigt än, varför den fortfarande är kvar i all kemi vi känner oss nödgade att experimentera oss igenom i baren, varför den fortfarande är bakfull.

Å andra sidan är alla de där köttiga kärlen mina små experiment. Direkta sociala studier jag ägnar mig åt när jag uttrycker min mer lekfulla natur utan föraningar om vart detta vanligtvis leder när det väl uppdagas på ett eller annat sätt. Eller så har en del av mig mycket riktiga bilder av hur det avslöjas och inte tycks om, socialsadisten Patrik som ler brett och djävulskt med en helvetisk glöd i ögonen spridd med en vag rasp i rösten.
Jag lider inte av att ni lider, jag lider av att jag inte lider alls.
Sitter mitt i ett moment vid 22-tiden när jag upptäcker att jag kunde haft dåligt samvete över att inte ha dåligt samvete när jag petar ner dig på statusskalan.