Jag har fått
lära mig att
med tiden så
glömmer man allt.
Dag för dag bleknar
minnen långsamt och
efter tillräckligt många
urblekta månader
så kommer det
inte finnas några
minnen kvar
alls.

Nada.





Men jag vet att
den lärdomen är fel.
(Så jävla fel)
För jag vet att jag
aldrig kommer glömma
dig.
Eller er. Eller
honom.


För ni har
berört mig så
djupt.
(Alldeles för djupt kanske)
och gett mig
inre blödningar och
ångestattacker
så många gånger att jag
fått minst tusen ärr
över hela
kroppen. (I kroppen)





Men ni har också
fått mitt
hjärta att slå
tusen gånger
snabbare av all lycka och
glädje,
och fått min
kropp att producera
flera liter
endorfin,
miljaders gånger.



Sånt lämnar inte mig oberörd





Och när
kattskriken är som
värst
eller när
stridspiloterna
fäller dom största
bomberna inuti
mitt huvud,
eller när
rakbladet ligger
alldeles för nära huden,
då är det
någon av er
jag tänker på.

Ingen annan,
bara er.



Och jag vill aldrig
glömma er.
För vem fan ska jag då tänka på ?












(och skratta med?)