jag ligger kvar där under gruset.
under den knastrande snön.
under de eldgula löven.
och under de tankar som förföljt mig sen december.

jag försöker verka oberörd.
men egentligen är det tvärtom.
jag har aldrig varit mer berörd.
aldrig någonsin.

jag känner inte ens mitt inre längre.
skulle du röra vid mig nu skulle du bara känna luft.
det enda spåret av mig skulle vara den där pölen.
pölen av salt.

spåren leder till den där grottan.
grottan som bevarar alla mina hemligheter och tårar.
där omger kylan mig med sin värmande famn.
och jag känner din kalla hand på mitt knä.

under nattens mardrömmar försöker jag räcka dig sanningen.
du skulle ha förbarmat dig över mig,
medans jag försökte sova.
men det gick inte.

det går inte och jag vet vad jag måste göra.
varje sekund är det det som mitt hjärta slår för.
precis som en ledtråd.
precis som du.

precis som en knackning.