Det är frost på insidan av pannbenet, ridå av kyla som skydd mot iaktagaren.

Vi skapar en bit Historia, varje gång vi faller isär, varje gång vi ger efter för skydd av ingenting.

Tänker aldrig lägga oss ner platt för nederlaget och dess bundsförvanter. Envist fast står vi i stormens öga, med aptit och hunger efter ännu fler uppgifer att deltaga i.

Ett spöke, en Gud, två obarmhärtiga ögon

Vatten tränger in bakom stängda dörrar, tar det enkelt vidare till Florens och St. Paul´s Cathedral  där Historien stannat för länge sen. Skillnaden mellan gråt och kyssar upphör att existrera i mörkret men våra roller är illa besatta.

Jag har läst stora såväl som små poeter och filosofer, men allt jag behövde göra var att stanna och vrida tillbaka klockan. Så "...kom ner från ditt kors, det är någon annan som behöver virket". Charader eller matyrskap betyder endast något för dom... 

Sällan ställer vi frågan. Ja just den frågan!

Do you love me?