Ett öppet fönster skriker tyst ut lovord
och jag stirrar blint mot utanför, skapad
av undermedvetenheten och ilskan.
Ännu en gång vid utanförskapets gap.

Det fanns tider då jag hörde vad som helst,
utan att lyssna med mitt djupa, dunkla inuti.
Nu slår åldern och ångern sakta ut hörseln,
tillsammans mot drömmarnas frånvaro.

"Ögonen är själens fönster och du drömmer aldrig vaken, när du blundar är du stilla och jag undrar... Om du sover inuti? Du är i livets och samtidens perferi men inser aldrig din frihet. Ditt golv är täckt av krossat glas, stilla bitar i utkanten av alltet"

Det var magin som talade och det vaggar mig till ro.