Under det stora som skapade din livsgnista
står du ensam vid en grusväg och längtar.
Du sade alltid att det var oändligheten
som lockade dig till instängda tomrum.

Det enda som varar för evigt är döden
och kärleken till de som ständigt stöter bort en.
Du sade alltid att min rädsla satt långt in i benet
och jag beundrar dig för allting du alltid trott på.

Var det misstro som fick dig att inse din sanna plats
eller enbart alla dessa gånger du vilsen sprungit förbi den?
Jag har alltid förundrats över din känsla för småsaker.
Alla små platser vi hittade och sopade bort.

"Gud finns i detaljerna" var det någon som sade en gång.