I gömman under berget av betong
där stenmärgen tynger mina steg,
i den djupa skogen i mitt vilsna inre
där hjärtbarken brann men teg.

Jag kom bort mig någonstans i tiden
med enbart en stig att vandra på.
Och vid djupets slut, i livets stup,
tycktes jag för en gångs skull förstå

att var män än väljer att färdas
brinner livet upp ändå.