En skamfläck mitt i det oändliga havet,
där evigheten sköljer oss rena.
Där rosten slår rot i berggrundens hjärta
och leder fukt till den törstande strupen.

Där människa och djur stirrar i natten,
förgäves försöka se bortom ridån.
Det enda vita i ljuset var drömmande svanar,
på väg mot den fasad vi kallar gåva.

Girighets armar gräver genom skorpan,
fyller nävar med dyrbara åtaganden.
I horisonten, en gestalt som en skugga,
plockar ned solen från tunga himlar.

Jag bevittnar som alltid.
Jag är skapad för törsten.

Jag lyssnar noga men kan aldrig höra
det svar jorden och skogarna viskar om.
Jag söker men finner den aldrig,
platsen där evigheten sköljer oss rena.

Jag bevittnar med knuten tunga.
Jag är skapad för trösten.

Ren från synd.