Mitt i livet
Så stannade det, helt plötsligt
I den stilla lunken så kändes de inte
Först

Mitt i livet så stod det
En tom vagn på vägen
Fylld med tomt liv
Som stod stilla

Som gjort för att nån skulle köra på den
Eller stanna och fråga om man behövde hjälp
Yrvaket uppvaknande som från en dvala
Av tomt liv i en vagn

Där man ser andra leva
Men inte lever själv, mer än som i respirator
Andningen, blödning, chock…
Men ännu utan blödning

Den kom dock, när någon krockade
Med vagnen som stod stilla
Varför är livet tomt, var frågan
Och de blödde ymnigt

Som om slaktarkniven varit framme
Men chocken håll såren öppna
En lång stund
Så började de koagulera till slut

Du är som en död, mitt i livet
Sa nån, som om du aldrig lever
Riktigt… de v a sant
Sen den dan, så lever jag

Alla, gillar det inte
Inte alla i vagnen
Så jag hoppade av, gick fortare
Än jag åkte

Och mindre ensam, ensam
Än med i en vagn med dödsliknande människor
Med rensel på ryggen, istället för tak
Himlen kommer ner ibland…

Men det är ändå tryggare
Och roligare att göra något
Än att aldrig göra nåt
Som är mer avancerat än att sitta och se
Vagnen sakta röra sej….