Hon ligger i sin säng, nu känner hon det hon länge föträngt. En obotlig ångest, rädsla på att bli ensam och glömd. Hon fruktar att han ska lämna henne, i denna mörka svarta värld. Vad kommer hända med henne då? Tårarna rinner ner för hennes kinder och hon snyftar så mycket att det ekar i hennes lägenhet. Varför känner hon så här, varför kan hon inte bara släppa allt som alla andra för? Bara ta allt med en klackspark, precis som om det inte betyder någonting. Men hon är inte så stark, hon är svag, ensam lessen. Besviken över sig själv för att hon inte kunde hålla tillbaka tårarna, besviken över att hon låter andra göra henne så nere. Hon vill försvinna från denna mörka kalla värld, och hon vill laga sina brutna vingar. Aldrig mera låta någon trampa på henne, men det kommer hon aldrig att lyckas med för detta är tydligen hennes öde. Hennes tärda själ skriker efter att få finna lugn och ro, slippa behöva känna oro och ångest. Hon vill sluta ställa frågorna om och om igen i hennes sarjade huvud och hjärta. Frågor som inte kan få ett svar på, frågor som plågar henne dag och natt in i evigheten i all oändlighet. Hennes vingar är brutna och så är det med hennes leende, hon gråter inom sig och utanpå i hennes ansikte rinner osynliga tårar. Hon blöder över hela kroppen, ett blod som inte längre är rent, och pumpar runt runt och ut ur ett hjärta som för längesen är och förblir dött.