motsatt öppning himlen själen skänker,
där från solig bergshöjd synen svävar,
slutes havets genomskinlighet
sakta av de spyor mänskan kräker
ut i livsförlossnings vida sköte

obeskrivligt skönt var havets glitter,
obeskrivlig var dess friska vildhet;
vilda vågor vilar strax i dödens
stela famntag, sorgset suckande…
sörjande mänskor fäller i havet tårar…

grumlig nu: oändlighetens spegel,
ej dess bottenlösa rymd att skåda,
ej är myriaders myllerliv
däri att fägna, föda mänskomyller…

havet räckte mänskan livets hand…
funderar människan ibland? Ibland…

längtan åter, är vårt arvegods,
skuld att bära, som allt tyngre gåva
till de gråtande som efter oss
beredda är att axla oförtjänta
arvet: bokliga bilder av livfyllt hav,
tårar att gjuta vid livets grav.