Sätt ner ditt redskap
Låt det vila
Du alltför mycket ila
Mellan red- och dårskap

För dårsamt är att sej själv glömma
Att gå framåt, vad än man möter
Gå in i väggen, stopp, de är böter
Att så med pannen mot, all kraft uttömma

Har du ingen hammock, hängmatta, eller filt
Gräset är grönt, vädret är milt
Inte bara kroppen är den som behöver
Få kontakt med raigräs, blom och klöver
Annars tar mjölksyran, helt över

Till slut annars på vingliga ben
Man ser dej gunga, som en stormad gren
Framåt kanske, men alltid sen
Får kroppen nog, får själen lida
Så låt nu allt, till vila skrida

En stund, de kanske räcker
En stund för utan aktivitet
Som många tycker att det avskräcker
Men stunden är ju ej evighet
Bara andrum, ta vara på det