Jag minns dina händer i mina och mina fötter mellan dina en sen kväll i förtrolighet. Mellan oss uttalades ord som aldrig tidigare formulerats om en magisk känsla av elektricitet och samhörighet. Minns du kvällen på min avskedsmiddag 2005 då jag avsiktligt flyttade mitt ben mot ditt. Inuti mig kände jag en elektrisk impuls spirade upp i kroppen för att sedan landa i hjärttrakten och jag visste att du var någon speciell redan då.

Jag minns i stillbilder: två koppar rykande hett te och cigaretten mellan dina läppar när du röker. Jag minns hur du röker, hur du för ett kort ögonblick blundar när du drar in din efterlängtade nikotinkick och hur du sedan kan prata medan röken far ut både genom näsa och mun.

Du på min balkong, med en cigarett mellan läpparna. Jag förlorad i mig själv, jag ser hur dina läppar rör sig och du ser på mig, men jag hör inte många ord. Du är så otroligt sexig där du sitter på min balkong med ditt lockiga bruna hår under den beiga kepsen.

Jag älskar din något stora men raka näsa och fylliga läppar. Dina ögon är bruna och som en pojkes, men de skiftar. Ibland är de glada och lekfulla och hela ditt ansikte lyser av glädje. Ibland är de hårda, kyliga som is för att sedan bli oändligt sorgsna. Kanske är det då du förlorar dig i sådant som varit, men oftast är du glad och kanske är det en strategi att hålla det där ohållbara på avstånd.

---

Kärlek. Jag vet inte vad det är för något. Men du får mitt hjärta att känna hur blodet pumpas ut i vener och artärer. Kärlek som vi inte pratar om. Jag tror inte du är typen som vill sätta ord på dina förbjudna känslor. Kanske är du rädd för att illusionen skall spricka och att det skall bli tydligt att det liv du lever inte är det som du en gång önskade dig.

Eller så kan det vara så att du och jag har något gemensamt. Rädslan för att att orda om saker som föder känslor som sedan inte går att återkalla och förneka.

Kärlek. Det finns inget rätt och det finns inget fel och i kärlek är allt tillåtet. Kanske är du som min far att du inte ordar alls om dina innersta känslor men att du liksom jag tänker femtioelvatusen olika tankar och att du inom dig är orolig för att du inte lever livet till fullo.

Kanske önskar du liksom jag och min far att livet var mer, mer än så här.

Ibland är jag orolig för att stanna kvar och inte utforska världen och ändå stannar jag kvar på perrongen när tåget börjar rulla mot nästa äventyr.

Alltid med en känsla av misslyckande.

---

Jag minns dina händer runt min midja och dina läppar som försiktigt kysser min hals. Hur kan det kännas så tryggt att finnas i din famn när du egentligen inte finns för mig. Kanske jag skulle ha haft gränser för mig själv. Det finns nämligen människor som ser mig som en slampa, men vad gör det.

De förstår inte att det du och jag delar är vackrare än så även om det är med sorg vi fortsätter träffas. Kanske borde jag ha sagt till dig att du inte kan få mig innan du lämnar henne. Men vad spelar det för roll nu, när det mesta är gjort.

Jag vet inte vad kärlek är men du får mig alldeles varm inombords och jag hör och känner hur mitt hjärta pumpar blod.

---

Jag vet inte om jag mest saknar stunderna med dig när vi röker, kanske faktiskt mer än just dig. Jag saknar den rebelliska känslan och det lugn som sprider sig inom mig. Kanske är jag mer beroende av Prince light än dig. Blir du ledsen i så fall?

---

Det sitter någon annan på ditt rum nu. Det är Anna, hon den nya som är yngre än jag. Jag har ju varit yngst på bygget, men inte nu längre. Det känns konstigt att hon sitter på din plats. Som om hon är närmre dig än mig. Nu kan jag inte smyga in på ditt rum längre och andas samma luft som du brukade andas.