Juni: Tveksamt skruvar jag av locket på den dammiga parfymflaskan. I flera månader har den stått där på sin hylla i badrumsskåpet, övergiven och glömd. Nej, inte glömd. Men förträngd. Tillsammans med alla minnen.

Ett djupt andetag, som för att hämta kraft någonstans ifrån, och så ett sprut, rakt ut i tomma luften. Det är som att trycka på en knapp. Genast fylls hela kroppen med tankar och känslor, och jag förflyttas bakåt i tiden. Det är vinter, en typisk svensk vinter, utan snö, utan snöänglar. Och det är förälskelse, en typisk tonårsförälskelse, som är kortvarig, men ändå spännande. Och det är bara vi två. Du och jag mot världen.

Tänk att en doft kan frambringa så mycket. Det är som om alla sinnen på något sätt hänger ihop och påverkas av varandra, kanske är det så också.

December: För säkert tjugonde gången denna morgon kollar jag mig i spegeln, ligger benan rätt? Har mascaran klumpat sig? Jag har väl ändå inte några frukostrester kvar mellan tänderna? Paniken griper tag i mig när jag slänger en snabb blick på klockan i hallen och inser at jag kommer missa bussen. Ändå rusar jag in i badrummet och sprejar ordentligt med parfym över hela mig. Minst hälften hamnar i munnen och jag spottar och fräser värre än en ilsken katt. Men parfymen är viktig, jag vill att han ska minnas den speciella doften av mig.

Med jackan fladdrandes i vinden och väskan över armen, springer jag som om det gällde livet, gatan fram, mot busshållplatsen. Givetvis har jag missat bussen för länge sen.

Tänkt att en doft kan frambringa så mycket. Det är som om alla minnen av hur det en gång var, har satt sig i den svaga lukten av citrusfrukter.

Januari: Det blåser kallt, regnet smattrar mot rutorna, och fåglarna vid fågelbordet försöker förtvivlat hålla sig fast vid maten utan att ryckas upp i luften. Men inget av detta märker vi. För inomhus är det varmt. I din famn är det varmt. Och din andedräkt mot min kind och mitt huvud mot din axel. Luften är full av kärlek och doften av citrusparfym. Och jag är den lyckligaste personen i världen.

Tänk att en doft kan frambringa så mycket. Det är som om alla problem som senare uppstod, inte längre existerar, eller i alla fall inte längre känns lika stora.

Februari: Regnet fortsätter envist och ihållande att falla. Men det hindrar inte oss. För vi kan klara vad som helst. Trots att det blåser så jag tvingas kippa efter luft och trots att mina rosa Converse redan har släppt in en halv liter vatten, tar vi varandra i handen och går. Bara går. Promenerar mot okänt mål. Det börjar skymma och till slut famlar vi planlöst fram i mörkret. Vi tar oss upp på en stor sten på en kulle, får utsikt över stan och lamporna lyser hemtrevligt i alla hus. Det forsar vatten om oss båda två. Jag fryser så jag skakar. Mitt långa hår blåser överallt och jag ser ingenting. Men du lyfter handen och stryker bort det. Dina fingrar stannar på min kind. Jag drar ned dragkedjan på din tjocka dunjacka – du kan ändå inte bli mer blöt än vad du redan är – och trycker mig närmare intill din varma kropp. Jag kan inte se det, men jag känner hur du ler mot mig. Din andra hand smyger sig in under kragen på min jacka, och lägger sig tillrätta bak i nacken. Försiktigt vinklar du mitt ansikte uppåt, jag söker dina ögon i mörkret. Balanserandes på tårna sträcker jag mig upp mot dig. Och medan regnet fortsätter störta ned runt oss och kleta ut min, redan utkletade, mascara ännu mer kring ögonen, och förvandlar gräskullen vi står på till en lerkulle, hittar våra läppar varandra. Och du kysser mig. Och jag är den lyckligaste personen i världen.

Tänk att en doft kan frambringa så mycket. Det är som om det inte längre spelar någon roll, det som hände, men samtidigt vet jag att det gör det. Och när jag känner den svaga doften i luften runt mig, minns jag även osäkerheten, tvivlet och ångesten, jag kände.

Mars: Samtidigt som vårsolen tittar fram och lyckas bekämpa och tränga undan de sista regnmolnen, kommer först osäkerheten krypande. Därefter tvivlet. Sedan ångesten.

Och därmed tar allting slut. Parfymflaskan ställs på hyllan i badrumsskåpet, i ett desperat försök att förtränga den. Och Tillsammans med den, alla minnen.