Jag trodde jag var klok som stannade innan jag krockade med den beryktade väggen, men hamnade nedanför en enorm mur och fastnade på en sida utan utsikter. kunde ha klättrat på stuprännan utan att ramla bara jag hela tiden tittat uppåt och framåt.Tagit steg för steg närmare taknocken. Hållt händerna i byggstenarnas glipor, använt mig av klätterträdet och svingat min livlina över en gren. Dragit mig uppåt genom att sätta en förbrukad sisyfossten i andra änden, en som var tyngre än mig.

Nu fick jag ju aldrig reda på hur världen såg ut uppifrån. Står nu bara framför en grå kloss med en ditmålad dörr som jag tecknat med en skolkrita. Men det hjälper inte med sesam öppna dig. Det kräver uppfinningsrikedom, jag vill inte gå bakåt tillbaka återgå till det som varit.

Kanske jag kunde sprungit in i väggen och krossat teglet med mitt superstarka huvud bara med tankens kraft bestämt mig för att komma igenom, kanske det bara var ett imaginärt hinder.

Kanske det fanns en luftballong jag kunde flyga i och med ett paraply som fallskärm dala ner belåten på andra sidan...andra sidan...den andra sidan som jag längtar att få beträda.

Nu står jag avstannad vid en mur spraymålar dit en regnbåge, kanske skatten ligger begravd där jag står,eller där du är, kanske jag ska börja gå, nånstans måste den ta slut någonstans kanske du står och hör ekot av mitt rop och finns där och tar tag i min hand för du kanske har tillgång till en stege där på andra sidan...den andra sidan. Där du underbara framtid ligger outforskad...bara uppfinningsrikedomen sätter gränserna.