Den svarta sammetsrocken
Jag hittade din sammetsrock den jag bar på hennes begravning du minns då det regnade så mycket när vi slängde en liljekonvalj ner i jorden och sjöng psalmer fast hon inte trodde på Gud
Den jag bar när det var för varmt ute och du skulle le din stolta min att jag var din dotter som kunde bära upp ett sånt plagg som en vacker vuxen kvinna
Nu hänger den förbrukad i min flytthall och väntar på att du ska smalna över magen
Den hade jag den dagen då jag gick ut från psykets lokaler det snöade ymnigt men jag frös såklart inte och du log för nu skulle jag bli mig själv igen och klara mig precis lika bra som alla andra djävlar på denna jord
Jag hade den över mina smala axlar när det var anorexiatider och vi ringde tillsammans med kyrkklockan du vet det där nyåret då vi stod packade nedanför tornet och trodde att allt skulle ordna sig- äntligen
Och du längtar den dagen då jag tar examen och blir den där dottern att visa upp som den som gått från ett helvete in i normalitet och blivit en sådan där vanlig tjej som har pojkvän och en framtid
Nu ska jag flytta ut ur de sjuka rummen in i mitt nya liv och sammetsrocken är maläten och andas dammkorn och ingrodd ångest och jag tänkte slänga den men den är din så nu ska du få tillbaka det som är ditt och jag hoppas du en dag kommer i den för den är vacker men jag lämnar den nu och tar på mig ett vitt linne och ljusblommig kjol och går ut barfota med en flyttkartong under armen
Och en dag mamma ska jag bli så som du vill fast jag ska bli det på mitt eget vis där jorden ska få vara ifred och jag ska leva närmare grunden och tro på kärleken till ett liv som inte behöver skylas av svarta mantel rockar med huvor som på en munkkåpa jag ska sträcka på ryggen och hålla dig och pojkvännen i handen och föda ett barn och bli den bästa mamman till mitt barn det som kommer när min kropp mognat i samarbete med själen
Sammetsrocken är len men min hud är lenare när den är naken och bara jag kan överlämna den till dig som en stafettpinne jag minns att jag inte tyckte om den kristna begravningen när hon aldrig trott på Gud