Den här är till dig.

Har aldrig kännt som jag känner när jag är med dig.

Har hittat hem,

med dig kan jag bara vara mig själv.

Det är ändå okej.


Vågar inte säga för mycket

för jag är rädd.

För att allt det här som att hitta hem

och kunna vara sig själv.

Är alldeles för bra för en och samma dag.



Så jag börjar så sakteliga knuffa allt åt sidan

tills dess att jag står på tå.


Från horisontell finns sedan bara en väg att gå...

vet du vad det är..



Fritt fall.