Han sitter ensam på badrums golvet med endast sina pjyamas byxor på och stirrar upp på det marmorerade taket tårarna rinner från hans ögon och möter hans läppar medan andra rinner förbi och krossas slutligen mot det beisa golvet. Han snörvlar han vet inte hur länge han har suttit här men det spelar ingen roll för han vet att tiden inte kan läka hans sår bara göra om dom till ärr. Han knyter sin näve och ser på när hans naglar gräver in i huden och blodet sipprar ut. Han känner ingenting han blickar ner o drar sin grova hand över sin högra höft och känner genast det tio centimeter långa ärret han knyter sin näve och börjar slå på det hårdare och hårdare medan han håller andan känn något känn något för helvete skriker han inom sig men orden kommer inte ur hans mun inte heller kommer nån känsel från höften, varken behag när han drar sin hand över den inte ens smärta när han slår på den med sin fulla kraft han fortsätter gråta och sluter armarna om sig varför vet han inte det är varmt i rummet och golvet har infravärme men han gör det ändå..Han håller ett kramaktigt tag om sina kropp och han känner hur msukerna spänner sig. Efter en stund släpper han och låter handen återigen glida ner fast denna gång till hans revben oc låter handen sakta glida över ärret som täcker 2 av hans revben han biter ihop smärtan är nsätan outhärdlig tgrots at han knappt rör det. Han tänker tillbacka på när han var en liten pojkte utan ärr varken ytliga eller själsliga och allt var mycket lättare. Men det var något som hände på vägen något måste ha försvunnit inom honom men vad kunde han inte komma på men om han visste skulle han göra vad som helt för att få tillbacka det och slippa det han fick genomlida. han klarar inte av att nudda ärret längre och drar hastigt tillbacka handen. Istälelt låter han den dras upp till käkenden han fått klippa av och sätta fast igen igen smärta där men känsel har han han ler lättat men blir sedan påmind om att han inte kan tala rent och faller sedan åter i gråt. Han drar handen upp till örat där han följer sitt ärr från ena sidan till andra örat sakta o säkert följer han det sick sackade spåret av igenväxt död hud som går som en stig under hans hår. Han börjar tänka på vintrarna vintrarna är en plåga för honom för då biter kylan fast i ärrena o ger honom en enorm smärta som han inte kan bedöva. Han drar ner sin hand och sluter sina armar om sig igen. Han orkar inte tänka på minnen. Det sägs att livet går ut på att samla ihop tillräckligt mycket minnen och när man fått tillräckligt många tar man bort dom man inte vill ha och sen går man till livet efter detta. Men hans minnen går inte att ta bort dom har funnits för länge och hans kropp märkt utav dom från kropp till tå har han ärr som alla kan berätta varsin historia om hans uppväxt. Han har sett så mycket varit med om mer än vad många går igenom under hela sina liv Ändå förstår han inte varför han fortfarande är kvar och inte gått vidare till ivet efter. Har han inte tillräckligt många ärr? tillräckligt många bilder svetsade på sin kropp och minne. Han orkar inte tänka mer han lägger sig ner och faller sedan in i sömnens mörka värld.