Älskade Poetsyster,


du verkar ha glömt
eller så ignorerar du
men jag kommer
ihåg vad du sa
till mig
den där kyliga
snöiga dagen i Vintras


Då båda våra
hjärtan
var utslitna och
trasiga





För du sa
att det skulle komma bättre
tider du sa att
till Våren då
skulle vi bli lyckliga


För på Våren ska
ju allt vara vackert
(det har visst någon bestämt)





Och jag längtade
nästan ihjäl mig och så
kom äntligen Våren
men den
försvann lika snabbt igen




Men visst var vi
lyckliga för ett tag
men sedan
smög sig olyckligheten
in i våra
själar igen







För någon vecka
sedan kom
Sommaren och knackade
på min dörr
och samtidigt flög det
förbi en liten
vindpust av hopp
inom mig


Att skulle vi bli
lyckliga nu ?




Men vindpusten
blåste snabbt förbi
och allt började
synas tydligare nu




Dina ärrönskningar till
handlederna har gått
i uppfyllelse
samtidigt som mina
bleknar bort med tiden









Och jag är rädd
för framtiden och
Hösten för vad
händer när löven faller



Kommer vi falla
tillsammans med
dom och blåsa
bort med vinden ?