Min vän,
jag måste berätta
hur värdefull Du är.
Jag vet inte
om Du förstår det,
därför skriver jag
till Dig
en liten rad,
om hur mycket Du betyder.

Du är underbar
i mina ögon.
Jag sa det
till Dig en gång,
och jag menar det fortfarande.

Älskar att prata
med Dig.
Ingen lyssnar som Du gör,
ingen förstår som Du som Du förstår,
ingen pratar som Du pratar med mig.
Ingen är så bra på
att få mina tårar att sluta rinna.
Ingen...utom Du.

Tycker om att umgås med Dig vetdu.
Ingen skrattar som Du,
ingen diskuterar som Du gör,
ingen tänker som Du,
ingen pratar med mig som Du,
ingen hittar på så knäppa saker
som Du (hihi).
Du gör mig glad.

Ingen känner mig
på det sätt Du gör.
Även fast Du inte känt mig
så länge som det känns som,
så förstår Du
hur jag tänker och
hur jag menar
även när jag inte gör det själv.
Du är den jag känner
som är bäst på
att lösa upp mina tankeknutar.
Tack för att Du finns, vännen min.

Ingen får mig
att känna mig
så smart
som Du kan få mig att känna mig.
Våra diskussioner,
pratpromenader,
telefonsamtal,
när jag får lyssna
på Dig.
Det är underbart,
Du får mig att känna mig
behövd.
Du vet,
sådär
"icke-osynlig" (:

Ingen kan få mig att
tänka
som Du får mig att göra.
Tänka mycket,
tänka lite,
tänka glatt,
tänka oroligt,
skratta i tanken,
gråta i tanken.
Allt har jag gjort,
med Dig.

Ingen får mig att
skratta
som Du kan får mig att skratta.
Du är knäpp
ibland,
bara ibland,
haha det vet Du.
Men det är jag med,
så det gör ingenting.
Fullkomliga skrattexplosioner,
åt kanske egentligen ingenting,
det kan Du framkalla.
När Du säger något som kan misstolkas,
när Du berättar om roliga personer du mött
som löst upp knutar (haha),
när Du har tänkt samma knäppa tanke som jag,
eller när vi ser någon som går utan att veta hur man gör.
Då skrattar jag,
med Dig,
och det tycker jag om att göra.

Så älskade vännen min,
jag hoppas Du förstår
att Du betyder mycket för mig.
Du ger mig kraftiga
allvarliga
abstinensanfall ibland.
Då längtar jag efter våra samtal.
Men jag vet också,
att jag får ringa till Dig,
när jag bara är lite pratsjuk.

Jag sa en gång till Dig,
att Du får prata med mig,
när Du vill
om vad du vill.
Du får prata med mig,
och jag lyssnar.
Även om Du bara känner ett behov
av att prata om sprickorna
i asfalten som Du går på
klockan ett på natten.
Jag lyssnar på det också.
Jag har sagt det till Dig,
och jag menar det forfarande,
även om Du kanske inte tror på det.
Du kan lita på mig,
Du måste bara våga.

För jag kommer att finnas kvar här,
när Du är glad,
eller ledsen.
När Du skrattar,
eller gråter.
När Du vill prata,
eller vara tyst.
Prata av dig,
eller lyssna.
När Du vill skrika,
eller viska.

Jag är Din vän,
jättealltid,
även om Du inte vågar tro det.
För Du är inte så evil,
som Du tror att Du är.
Du är helt unik,
one of a kind,
Din egen sort.
På ett bra sätt förstås ^^

Jag har sagt det
förut,
och nu tänker jag säga det igen.
Jag älskar Dig,
vännen min.
Och jag menar det.

Tack för att Du finns.
Vad skulle jag göra utan
Din vänskap?