En helt vanlig höstdag
lika kall som varm
Livet kändes enkelt, det hade på något sätt förlorat sin charm

Jag tog på mig mina trasiga skor
och tog en vandring på en söndertrampad stig
Det var längesen jag slutade hoppas, plötsligt stod du där bredvid

Och vinden började spela en sorglig melodi
en låt från en sönderspelad skiva
Våra ögon möttes och din blick föll i min och du slet upp såret och började riva

En minut av tystnad, då du sa allt
det var mer än jag någonsin velat höra
Dina läppar sa förlåt, dina ögon blev våta
och du klamrade dig fast vid mig likt taggtråd och ville beröra

Höstens sista löv föll
och trädet släppte taget
ingen idé att hålla fast vid något som är dött
Du såg att jag insåg och försökte desperat hålla fast
men jag vägrar att trampa i något som är blött

Då föll du ur mina ögon
precis som det där lövet
som ligger på marken och kommer försvinna utan spår
Du borde ha tänkt lite mer innan du handlat
du borde ha försökt hålla liv i det som inte var dött igår